Det bara fortsätter och jag vet inte varför eller hur eller vad
Han är en sådan där som inte går att bara vara vän med. Kanske går det om man har ett mentalt skydd starkt nog för att motstå hans charmiga sätt och fina flirtande. Kanske går det om ens hjärta är kallare än mitt eller om saknaden inte är lika stark. Men för mig är det omöjligt, och jag önskar att det inte var så.
Nu sitter du inte längre med mina fingrar tätt ihopvirade med dina, med mitt huvud lutat mot ditt bröst och med dina djupa andetag i min nacke medan filmen mal på. Nu låter du henne stryka dig ömt över dina lockar och tar henne i din famn. Nu sitter du ute i hallen och ler lyckligt in i en telefonlur med någon annan. Ömsom ger du mig små hintar om att det kan vara något litet, någon gnista, något på gång, ömsom ignorerar du mig totalt, låter mig förvandlas till meningslös luft. Ändå sitter jag, hopplöst patetisk, och bara väntar på ett tecken.
Jag vet inte vad du vill.
Jag vet inte vad jag vill.
Kommentarer
Postat av: caroline
fint du skriver!
sv: åh tack!
Trackback
