drömmandet

Jag sitter i en tom bildsal med kolsvärta i pannan, kolsvärta på händerna, kolsvärta på papper och total tystnad runt omkring. Jag hör knastret från tangentbordet nu när jag skriver detta, men annars… bara tyst.

På något sätt är det tyst alldeles för sällan. Vi är rädda för den, är rädda för uttråkan eller stelhet eller tomhet. Vi är rädda för att vi inte vet hur man står ut. Men tro mig, den är fin.