Torka

IMG_0073



Det närmar sig slutet av terminen och alla stora uppsatser hopar sig och läggs på hög i mina tankar. Jag har planerat in i min kalender när allt ska göras, ändå lyckas jag strunta i allt och tittar bara på Svenska dialektmysterier, Babel och Kobra på SVT Play. Jag tänker att jag ska vara duktig, men fastnar framför annat. Jag tänker att jag ska somna tidigt, men sitter i min säng och sittdansar till gladtöntig och klyschig latinopop tills klockan är alldeles för sent. Jag tänker att jag ska se till att skriva, ändå har jag lagt ner pennan och känner mig barskrapad på idéer. Jag dricker bara te och skriver inledningar till dåliga noveller, men inget kommer av det eftersom min kreativitet har krälat in i ett mörkt litet hörn och självdött.

Till och med min Moleskine-dagbok, som jag skrev i varje molnig frukostmorgon eller i kollektivtrafiken eller bara så fort jag fick tillfälle, lämnas nu orörd i en väskficka. De häftiga känslorna och svängningarna har lagt sig för tillfället, och även om det är skönt på ett enkelt och stabilt sätt innebär det att jag inte längre har någonting att skriva om.

Vad hemskt det är, egentligen, att skiftningarna och pendlandet som sårat mig så djupt ändå har varit min enda lilla förtrollande musa. När man mår rätt så bra igen, vad måste man då få skriva av sig? Även om det blev repetitivt och jobbigt för er att se hur patetiskt jag klängde mig fast vid känslor som jag nu äntligen börjat ta mig vidare från så var det ändå åtminstone något som hände i mitt liv att skriva om.

Jag skriver ju seriöst en text om att jag inte har något att skriva om. På den nivån är det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0