Idag är en sådan där dag
Dagen kommer och går och jag gör inget av det jag hade planerat. Städa garderoben, få någon ordning på allt? Äh. Åka in till stan och trängas i massa och försöka fylla på garderoben? Äh. Gå ut och träna, fixa naglarna, göra något vettigt? Äh. Jag sitter kvar på golvet med datorn och förlorar mig i andras fina ord och meningslösa statusuppdateringar.
After all, love is just friendship on fire
Jag hatar det där leendet som drar i mina läppar mot min vilja, hatar den där förväntningen som lägger sig som något tungt men glatt långt ner i magen, hatar den där pulsen som slår lite snabbare.
Bara för att du skriver.
Spår av glitter som skakats från muskulösa armar
För första gången på hela lovet kliver jag upp innan klockan elva, sätter mig i köket. Rykande hett te, ostsmörgåsar och de sista sidorna i Just Kids och allt är så tyst och allt är så fint och jag önskar att stunden bara fortsatte att vara, ensam, fin och god.
Det sista bladet vänds, och jag kan inte hjälpa det. Ögonen svämmar över av ett litet antal tårar. För Robert Mapplethorpes död, för Patti Smiths ord, för vänskap och kärlek och allt däremellan. Jag spiller te i mitt knä, torkar generat undan en tår som glidit ner för kinden och kryper tillbaka under min luddiga filt.
Det bara fortsätter och jag vet inte varför eller hur eller vad
Han är en sådan där som inte går att bara vara vän med. Kanske går det om man har ett mentalt skydd starkt nog för att motstå hans charmiga sätt och fina flirtande. Kanske går det om ens hjärta är kallare än mitt eller om saknaden inte är lika stark. Men för mig är det omöjligt, och jag önskar att det inte var så.
Nu sitter du inte längre med mina fingrar tätt ihopvirade med dina, med mitt huvud lutat mot ditt bröst och med dina djupa andetag i min nacke medan filmen mal på. Nu låter du henne stryka dig ömt över dina lockar och tar henne i din famn. Nu sitter du ute i hallen och ler lyckligt in i en telefonlur med någon annan. Ömsom ger du mig små hintar om att det kan vara något litet, någon gnista, något på gång, ömsom ignorerar du mig totalt, låter mig förvandlas till meningslös luft. Ändå sitter jag, hopplöst patetisk, och bara väntar på ett tecken.
Jag vet inte vad du vill.
Jag vet inte vad jag vill.
kanske råkade gå och färga håret mörkare. Bara för att jag kan.
Kväll helt enkelt
Mörkret faller tätare och tyngre. Jag kurar ihop mig i soffan, tänder några av lamporna och fyller rummet med ett lätt, varmt ljus. Min lilla moleskine fylls av ord, The Stone Roses ljuder genom stereon. "I wanna be adored," klagar de, och jag tänker att ja, det vill jag. Men just nu räcker det här. Musik, nedtonat ljus, papper och penna.
Då tändes tusen juleljus
Juldagarna kommer och går och jag är tom. Jag letar efter stämning under en stor och yvig gran men allt jag hittar är en känsla av att inget kommer att bli som förr. Jag söker efter julefrid på ett bord som dignar av mat men munnen fylls av luft. Jag letar efter tomtefar men finner inget annat än en tung säck med klappar och ett tyngande samvete.
God jul i stugan.
Kanske så
Säg mig, vad hände med sommaren älskling?
Välkommen till min nya blogg!
Jag sitter framför datorn, med kliande fingertoppar och en brinnande iver. Orden. De svämmar över snart. De måste få släppas lösa, annars tror jag nog att allt går åt helvete.
