drömmandet

Jag var ledsen.

Jag var ledsen och arg och besviken på mig själv för att jag fallit för honom, ledsen och arg och på besviken på honom för att det inte betytt något alls, ledsen och arg och besviken på livet för att det alltid slutar såhär, med att jag övertolkar signaler från pojkar som inte bryr sig och lämnar mig ensam kvar till sist.

Så ja. Jag var ledsen. Men vet ni vad?

Det börjar redan kännas bättre.

Himlen är blöt och tung av snöblandat regn när jag promenerar hem i mörkret med svidande hjärta och kalla fingertoppar. Alldeles för nykter, alldeles för klartänkt. Alldeles för medveten om att jag bara har mig själv att skylla som fallit så hårt för så lite. Alldeles för medveten om att det var klart att det skulle bli såhär, men det svider lätt ändå.

På en fest igår kväll träffade jag honom äntligen igen. Sist vi sågs sov vi med kinderna tätt mot varandra, med fingrarna i varandras hår, armarna runt varandras ryggar. Andas mot hans axel, hans ben mot mitt. Nu höll han armarna runt sitt ex, lekte med hennes röda hår, höll hennes hand. Flirta flirta flirta, dansa dansa dansa, håll om. Tog med henne ut i hallens enskildhet.

Jag visste redan från början att det inte var något för evigt som gällde för oss, jag visste att det betydde mer för mig än för honom. Men det svider genom all uppgivenhet, som om hjärtat är lite skållat och bröstet lite slaget. Jag känner mig som en ful ankunge som trängts in i ett hörn, som vet att inget går att göra annat än att hoppas på dagen som svandomen kommer. Jag vill dra sig in i inbillning och villfarelse, och låtsas att det inte är över.

Ändå tänds hoppet när han ger mig en djupare hejdåkram än de andra, när hans fingrar dröjer sig kvar vid min midja när han drar ifrån. Jag greppar efter halmstrån, och jag hatar det. Så länge jag fortsätter att göra det kommer hjärtat att ömma.

Himlen är nu tung under ett tjockt molntäcke när jag sitter i gårdagens smink och med en kopp te, alldeles för medveten om att jag måste gå vidare. Alldeles för medveten om att jag inte vet hur.

Morgonteet gör sitt bästa för att tända lite liv i denna zombiekropp men när huvudet bara faller sakta mot tangentbordet, fingrarna är stela och vägrar lyda mig så snabbt som de borde och ögonlocken blir tyngre och tyngre krävs det en hjälteinsats av koffeinet. Väck mig ur denna dvala, öppna mina ögon. Låt mig få se lite skimmer.

Skickar iväg orden Hej snälla take me out tonight darling, vill dansa! med en förhoppning om att få höra dånande i öronen och känna mjuka kroppar, mjuka läppar, dansa tills hjärtat gör lyckoskutt i en svajig rusdimma. Mörka ögon och stumma blickar, viskningar som ger rysningar i ryggraden. Musik som bara gör allt rätt, steg som lockar mig bort från vardagsgrått och in i något mer.

Ge mig livet åter, om så med te eller med dans. Vill bara leva lite.

Den tolfte februari 2003 slog mitt nioåriga hjärta hårt. I en liten rullbar säng på ett sjukhus låg ett litet spädbarn som jag visste skulle bli en av de viktigaste människorna i mitt liv, trots att jag inte ens träffat henne än. Min lilla lillasyster var född, och mitt hjärta har slagit hårt för henne sedan dess.

Dagen efter fick vi äntligen hälsa på Mimmi, och storasystersstolt sköt jag fram hennes lilla säng genom korridoren, stirrade glupskt på hennes söta ansikte och pyttesmå fötter och slutna ögon med långa ögonfransar. Hennes minihand slöt sig runt mitt finger, och jag visste att detta var någon som jag aldrig någonsin skulle låta något hemskt hända.

Nu har världens finaste nyfödda blivit världens finaste nioåring. Liten har blivit stor, och jag vet inte ens hur det hände. Älskade, älskade Mimmi.

Förlåt för att jag inte orkar lyssna på dina långa utläggningar om Lady Gaga och Katy Perry. Förlåt att jag inte vill titta på dina Stardoll-stylingar och förlåt för att jag inte låter dig få låna mitt smink som du är alldeles för ung för. Men du ska veta att dina minifingrar fortfarande håller ett hårt grepp om mitt hjärta.

Han ångrade sig. Helt plötsligt fick han alldeles för mycket att göra och skulle upp alldeles för tidigt nästa dag för att kunna ses. Bara sådär är jag lämnad igen.

Jag vet inte ens vad jag håller på med. Varför jag hängt upp mig på denna pojke som inte bryr sig. Varför jag faller för det när han behöver någon att hålla. Varför jag inte bara ger upp när han inte hör av sig.

Jag vet inte ens varför jag fortsätter när jag vet att oavsett vad vi gör så kommer det att sluta dåligt.

Jag kan nog men måste nog som vanligt dra tidigt ;) skriver han, och jag ler fånigt för mig själv. Jag ska få se honom ikväll, om så bara en liten stund. Jag fortsätter att le, stort, brett och till synes anledninglöst, och människorna jag möter längs vägen jag promenerar fram på måste tro att jag är en dåre eller hög eller både och. Antagligen har de rätt.

Jag drömmer om att sommaren snart kommer, att få se färgerna blomma ut inför mina ögon och känna solen smeka min rygg. Att få sluta mina ögon och höra fågelkvitter, att få sitta på en klippa nere vid vattnet när solen är på väg ner och dricka cider med mina vänner och prata om det stora och det lilla och allt däremellan, om kärlek och vänskap och dårskap. Att  äntligen få åka iväg på festival med Kattis, sova i ett trångt tält, dansa sönder och samman till The Cure och The Stone Roses och fnittra lyckligt i lerpölarna.

Jag drömmer om att få sova bredvid honom igen, åter inlindad i hans armar och inte behöva veta att hans hjärta egentligen tillhör någon annan. Jag drömmer om att få möta någon annan, någon som inte får mitt hjärta att krossas i tusen små skärvor, någon som förstår och kan ge mig lätta fjärilskyssar på halsen och dra sina fingrar genom mitt hår. En axel att pussa på i mörkret, en hand att fläta samman med min.

Jag drömmer om att dansa runt runt runt tills jag blir yr med någon jag tycker om, dansa tills hjärtat bara vill hoppa ut genom bröstet och sprängas av lycka och få trycka mig in i någons famn. Dansa i dunklet, dansa till djupa toner som ringer i mina öron. Dansa tills jag dör.

Snön singlar sakta ner över staden, och Stockholm ligger vit. Jag har ränt runt på gator och torg i jakt på en present till världens finaste åtta-snart-nioåring, och det känns så hemskt att jag inte lyckas hitta något bättre än en liten dagbok med lås och en häst på framsidan. Vill ge henne en bok, men vågar inte eftersom hon antagligen redan läst alla jag kan hitta. Vill ge henne en egen tekopp, men hon dricker ju inte te än. Vill ge henne oändligt med kärlek, men det är hon redan garanterad.

Snön yr runt, bildar cirklar runt mitt huvud där jag går, och snabbt slinker jag in på fina Kafé 44. Nu sitter jag här i mitt hörn och bara tittar på alla människor runt omkring, dessa personer som jag inte vet något om som samlas runt små bord, dessa personer med lila toppar eller mörka ögonbryn och knäppta kragar.

Jag smuttar vidare på mitt te där jag sitter, ensam men glad.

Klart att han inte ska dit. Klart att jag inte kommer att se honom på ytterligare en vecka. Klart att jag kommer att anpassa allt det efter honom, för man är väl svag för hjärtat.

Jag skrev att jag knappt tänkte på honom längre, men nu har det börjat igen.

Fan också.

Jag sitter i en tom bildsal med kolsvärta i pannan, kolsvärta på händerna, kolsvärta på papper och total tystnad runt omkring. Jag hör knastret från tangentbordet nu när jag skriver detta, men annars… bara tyst.

På något sätt är det tyst alldeles för sällan. Vi är rädda för den, är rädda för uttråkan eller stelhet eller tomhet. Vi är rädda för att vi inte vet hur man står ut. Men tro mig, den är fin.

Jag slutade tidigt denna tisdag, och lyckades ha en så himla värd eftermiddag. Alldeles ensam, men skön och fin. Så fort skolan var slut sprang jag på biblioteket och botaniserade bland alla CD-skivor. Plockade på mig Kent, Moto Boy, Joy Division, Radiohead. Oskuld av Jonas Gardell kan ha råkat slinka ner också, trots att jag redan har en bok som måste läsas och många fler som jag borde. Aj då.

Jag promenerade hem, en hund skällde högt och ihärdigt in i vintertystnaden och mina dinglande svarta fjäderörhängen rasslade där jag gick. Trots att himlen låg gråtung kändes det så fruktansvärt skönt att få andas in frisk luft och få höra kraset av snö under mina fötter.

Hemma kokade jag upp en kanna te och plockade fram en kopp samtidigt som Röd ekade i mitt rum och fyllde den med fina toner. Knäckebröd med ost, en liten skål müsli. Doften från teet som fyllde allt bara man lutade sig in.

 

Jag målade naglarna plommonlila, den finaste färg jag vet, och lyssnade på Moto Boys vemodiga stämma.

 

 

Nu är det religionsplugg som gäller, med etiska dilemman som ska analyseras utifrån tre olika modeller. Inte lika fint kanske, men intressant och värt bara därför.

Hjärtat darrar som ett asplöv när jag skickar iväg min ansökan till ett jobb som jag så fruktansvärt gärna vill ha. Jag vet att jag har en kraftigt romantiserad bild av det hela, men jag vill verkligen jobba på ett kafé. Så himla mycket.

Jag vill ha ett jobb överhuvudtaget, men det här är något som lät så mysigt men lärorikt. De sökte någon som kunde många språk, någon som var trevlig. Självklart skulle jag då också hjälpa till med städning, men jag vill så fruktansvärt gärna ha denna chans. Verkligen.

Så därför darrar jag när jag trycker på "skicka". Jag gör det snabbt, som när man drar bort ett plåster. Få det överstökat, inte kunna hindra mig själv från att skicka in det överhuvudtaget. Men samtidigt så naggar tankarna i bakhuvudet hela tiden: tänk om jag inte är bra nog, tänk om brevet bara är helt fel, tänk om jag kunnat göra så mycket bättre. Tänk på hur ont det kommer att göra när de säger nej.

Jag vet ju att jag är bra. Jag vet ju att jag inte borde bry mig om andra tycker det. Men just nu vill jag mest av allt bara att andra ska veta det, bekräfta mig. Som en liten prestationsprinsessa.