Fnitter och gallskrik
Stormande skrik och sockerkickat fnitter från en fyraårings strupe och jag är trött, så fruktansvärt jävla trött. Om du någonsin är min barnvakt igen kommer jag slå dig i ansiktet, fnitter fnitter, trotskissande på golvet precis utanför toaletten och mer blinkningar från ungens tjocka, mörka ängelsögonfransar. Så. Trött.
Ge mig vingar
En av de finaste ställen jag vet är bänkarna vid Mäster Mikaels gata på Söder. Man sitter högt över bilarna och blickar ut över vattnet, och allt är lugnt och stilla. Där har jag suttit så många gånger och bara läst, slukat ord med lätta vindar som trasslar in sig i mitt hår. Oavsett om allt är grått eller om himlen spruckit upp i klarblått blir allt bara lite, lite vackrare bara man kommer upp en aning.
Som liten drömde jag alltid om flygande. Jag önskade mig vingar och långa fjädrar, förmågan att bara glida över allt annat och att kunna glida på mjuka vindpustar. Jag ville känna känslan av tynglöshet och friskhet och avundades fåglarna. Flygplan åte jag men herregud vad det inte var samma sak. Jag ville känna den friska luften mot ansiktet, inte se den genom tjocka glasrutor.
Som liten drömde jag alltid om flygande. Jag önskade mig vingar och långa fjädrar, förmågan att bara glida över allt annat och att kunna glida på mjuka vindpustar. Jag ville känna känslan av tynglöshet och friskhet och avundades fåglarna. Flygplan åte jag men herregud vad det inte var samma sak. Jag ville känna den friska luften mot ansiktet, inte se den genom tjocka glasrutor.
Tills dess att någon häxa rymmer från sagorna är inte det riktigt ett alternativ. Tyvärr. Därför får jag fortsätta att leta efter höga klippor och blicka ut över hav.
Lova mig
När "jag vill" blir till "jag lovar" och lögnerna för mig själv tar slut kanske jag kan möta det här ordentligt. Jag springer genom det sista solskenet och böjer mig baklänges, skriver febrigt och vet att jo, ja - jag lovar.
