Biografat

Jag springer på biograf med Linnea en tidig kväll, placerar mig i en stor röd stol och förtrollas av Moonrise Kingdom medan Linnea ger den domen ”…speciell.” Vi sitter på parkbänkar mitt inne i en stad som vi båda vill fly från ett litet tag framöver och pratar om framtid och drömmar och vad vi vill ha ut av livet innan det är över, och vi vill så olika saker men trivs så bra ändå.

Ett par dagar senare åker jag direkt från mitt kvällspass till en annan film, tvingar med mig min syster till Rock of Ages så att vi kan dö av nostalgilycka över all musik vi lyssnade på när vi var tretton-fjorton-femton. Extemtöntig, svag story och dåligt spelad men så oerhört snygg och medryckande och åh. Den är en Mamma Mia för alla oss som någon gång fastnat i ett nitbeklätt och kajalprytt åttiotal som vi aldrig fått uppleva på riktigt, bara genom gitarriff och skrikna kärleksförklaringar. Vi går därifrån och sjunger all musik vi glömt och gömt, fram och tillbaka på en tom och ekande tunnelbanestation mitt i natten.


Saknar dig lite, tror jag

IMG_0001

”Du, jag måste fråga dig något sen.”

”Vadå? Kan du inte fråga nu?”
”Heh, näe…”
”Borde jag bli rädd?”
”Nejdå.”
”Men kom igen då.”
”Okej. Jag tycker att du är söt och snäll och undrar om du vill gå på dejt med mig?”

Kan en vänskap någonsin bli densamma efter att frågan luftats, förväntan lyst från hans ögon och jag med ett stelt leende tackat nej? Jag tror att vi passar bättre som kompisar men finns det ens någon vänskap kvar att falla tillbaka på?


Unknown Pleasures

Blodröd vinyl på 33 RPM överröstar regnsmattret där musiken strömmar ut från små högtalare vid fönstret i mitt rum, kopplade till en kolsvart liten spelare som numera är mitt finaste köp på länge. Den vilar lugnt och stilla men kan fylla varenda törstande fiber av min kropp med Joy Division och Bon Iver och Bruce Springsteen med bara ett knapptryck och en sänkning av en sylvass nål. Det sprakar i högtalarna, jag sjunker ner i sängen med en kopp svart te, skivan snurrar vidare.


En månads tystnad kan brytas med en bildbomb, antar jag

Vad hände med bloggandet? Mer än en månad har gått utan ett enda pip från mig, utan några rader då och då om hur livet ter sig och hur hjärtat bränns och känns.

Kanske är det för att det inte bränner mer.
Kanske är det för att inget sliter tag i mig passionerat längre, att allt bara är lugnt och stabilt och inte längre ett krig av stridande känslor som forsar fram.
Kanske är det för att orden sakta dör ut precis som de aldrig borde få.

I maj var jag i Göteborg och hälsade på släkt och vänner, promenerade runt i staden och förälskade mig i hela stämningen. Insikten om att jo, det är nog hit jag vill. Stockholm är vackert ibland, men det är en hatkärlek vi delar. Vissa partier är så sköna och fagra, andra vadar i smuts och äckel. Människorna rör sig som en grå massa ibland, framstår som fjärilar andra gånger. Jag sitter som en liten mus i ett hörn och ser på, utan att veta vart jag ska vända mig eller vem jag ska bli. Maj forsade vidare, och jag satt med min vän och drack öl vid vattnet eller låg i gräset under solens strålar eller satt med katten i morgontimmarna och drack kaffe.

 

img_0008-1 img_0008-1 img_0008-1

 

Majs sista dagar kom och jag åkte med klassen till England. Först upp till norra delen av landet, en liten by vid namn Ambleside. Pittoreska små stenhus, rullande kullar, solnedgångar och sjöar kombinerades till en miljö som var så avstressande efter ett par månaders drunknande i uppsatser att man aldrig ville vakna upp från drömmen. Sedan kom vi till Londons larm och blev brutalt uppväckta in i smutsen, men det var fint ändå trots trängseln vid drottningens jubileum.

img_0008-1 img_0008-1 img_0008-1 img_0008-1 img_0008-1


Vi återvände till en skola där allt arbete var färdigt, och jag kunde i princip vara i skolan i ungefär fem minuter för att ha betygssamtal innan jag kunde sätta mig vid vägkanten med en bok. Eftermiddagarna ägnades åt picknick med vänner och gos med min katt och kompisens valp i väntan på avslutningen.

img_0008-1 img_0008-1 img_0008-1 img_0008-1

 

Sedan kom skolavslutningen. Prestationsprinsessan i mig ville bara gråta stora lyckotårar när jag fick ett diplom för utmärkta resultat i engelska och moderna språk samt kom tvåa i skolans essätävling med en uppsats jag skrev om olycklig kärlek. Den essän var något jag trodde var något av det sämsta jag skrivit, kände det som att jag bara sprang in i en vägg gång på gång utan att komma någonstans, men uppenbarligen fungerade det och gav mig 1500 kronor i stipendium. Mina betyg har blivit mycket bättre det här året jämfört med förra, som var ett jobbigt år studiemässigt och gav mig alldeles för många VG:n för min smak, men i år har jag hittalls bara fått det i Företagsekonomi A samt riskerar att få det i Svenska B, men med endast MVG:n i övrigt är jag stolt och glad över att slitet gav mig någonting. Dagen efter avslutningen packade jag och Kattis ihop oss på ett tåg och reste iväg till Småland för ett par dagars festivalande i Hultsfred.

Det var något av det mest underbara jag gjort. Att få stå där i trans till The XX, att få röja galet tills dammen yrde in i varenda öppning på kroppen till Kasabian, att få hoppa i extas till M83, stå vidögt förtrollad till Au Palais, flyta med i strömmen till Bear In Heaven. Öl från morgon till natt, mängder av musik och tältgos i massor. Det var bäst och jag längtar tillbaka något fruktansvärt.

Klockan sju på måndag morgon efter festivalens slut infann jag mig på jobbet på landstinget, förkyld efter kylan i tältet och trött efter ölen, men jobbet är så givande att det inte gör något. Midsommar kom och gick utan att vara särskilt speciellt, i och med att jag jobbade på midsommarafton och hela familjen åkte iväg ut till skärgården och lämnade mig och min syster kvar i en spöktyst förort. Vi satte oss vid vattnet och åt smålandsrullar samtidigt som jag flätade in blommor i hennes hår, promenerade lite innan vi gick hem och dog chokladdöden framför en film. Sedan var det bara att fortsätta jobba, och idag har jag min första helt lediga dag på en vecka. Känslan att kunna ligga kvar i sängen och inte behöva kliva upp halv sex var magisk på något sätt.

img_0008-1 img_0008-1

En alldeles för lång bildbomb efter en månads tystnad, ursäkta mig, förlåt. Jag hoppas att ni står ut om ni nu alls lyckas hitta hit efter tystnaden. Alla bilder kommer från min instagram, där jag heter moamarie om ni nu skulle känna för att följa.

Nu ska det bli bättring och bot, det lovar jag. Nu ska jag göra mig i ordning, sedan åka in till staden och köpa en vinylspelare som jag suktat efter i månader och möjligen ett par klädesplagg på det.

Till nygammal vänskap

Han röker och talar filosofi, skjuter upp glasögonen som hakat ner en aning. Kant och Nietzche och Descartes, och fatta hur djupt historien sträckt sig? Romanidéer läggs fram allt eftersom cigarett efter cigarett tänds i hans darrande händer, kopp efter kopp med kaffe dricks på en uteservering efter en visning av staden som jag förälskar mig i.


Det här är nog min stad, tror jag

Tristessen omsluter mig och orden bestämmer sig för att nu, just nu, är en bra tid att lämna mig. Inget går att plita ner, inga tankar som snurrar runt huvudet går att krysta fram i min lilla svarta Moleskine förutom just hoppet att skrivkrampen kanske kan få släppa snart, snälla. Jag drunknar i plugg och spända axlar och uppgivenhet, men snart, snart så är det över.

Jag har flytt västerut, går runt på Göteborgs gator och njuter. Dricker en kopp kaffe med folk som jag bara haft internetkontakt med, får utstå jobbiga kommentarer om att ”Du säger att det inte är nån dejt, men det kanske säger klick!” och ”Lyssna inte om han föreslår att ni ska gå hem till honom!” från mormor så undviker därför att avslöja att min kompis är tio år äldre, skäggig och att våra skämt alla handlar kring våldtäktsdroger. Sitter i källaren med kusiner och syster och diskuterar livet över starkt rosa nyponte och starka skratt, får champagne och vitt vin och räkmackor utan räkor. Nu försöker jag lista ut hur jag ska ta mig till Brunnsparken för en träff i eftermiddag och hoppas mest bara att det inte ska börja regna igen.

När jag sitter på bussen med solen skinandes genom fönstret på fredagseftermiddagen med en vacker pojke på sätet framför och göteborgskt färgad röst på busspeakern som ropar ut hållplatserna till skillnad från den kliniskt rena rösten i Stockholm blir jag mer övertygad än någonsin om att det här är min stad, att det är hit jag måste flytta om ett år eller två för att studera och leva ett litet tag.


3 maj 2012

Febriga ångestridna drömmar som fångar mig mellan kraftiga skakningar av köld och tårar och värmesvallningar, feberdrömmar om revolution i hjärta och själ och samhälle. Snor blandas med sjukdomens förakt på min huvudkudde, jag vrider och vänder mig och gnyr och hatar mig själv för att jag tål så lite. Det är bara lite feber, det är bara lite ångest, det är bara en massa misslyckanden som rasar runt omkring mig.

Mitt i allt känner jag plötsligt att jag saknar dig.

Helvete.


#VALBORGSGLITTER

Glitterliner som svepts över ögonlocken och fastnat i en plattad lugg och mörka ögonfransar, öl och cider som svepts in i fnitter. Jag är full och glad och snurrig och hånglar mig in i maj månad på en parkfilt med en främling med mjukt hår, fnittrar mig in i sommarvärme med Katarina och skriker glatt i mörkret med Sara, Elsa, Frida. Fyllepommes, ge mig salt mot tungan och peppar i hjärtat där vi plötsligt sitter i en källare på Fridhemsplan och varvar Joy Division med dubstep och tuggummipop.

Men nu, älskling, snurrar vi vidare.


Glittra nu då

Jag byter tjugolappar mot glitter, ugglande mot sömn och dans mot pluggkväll och fortsätter att bara skjuta upp allt som måste göras, men jaja, det lär väl gå ändå.

The hills are alive with celibate cries

img_0008-1
img_0008-1img_0008-1

Jag virvlar runt till ljudet av The Smiths och Joy Division samtidigt som solen kikar in genom fönstren. Snart ska jag ut och promenera genom vårvädret med min finaste vän. Jag tumblar för första gången på flera månader, ritar för första gången på ännu längre och börjar så smått kunna skriva igen.


Då och då, just nu, känner jag mig bara borttappad. Det är som att jag inte längre vet vem jag är eller vad jag har för riktning på mitt liv. Jag vet ju vart jag vill, klart och tydligt: juridikstudier, framgångsrikt jobb, träffa någon att spendera livet med och två barn i en fin förort. Men just nu?  Innan var ju det jag gjorde bara att vara olyckligt förälskad och besatt i någon som inte ville ha mig på riktigt, men nu när jag inte är det är det längre så vet jag inte vad det är meningen att jag ska tänka på.

Mina klasskompisar ser mig som hjärtlös och känslokall, när sanningen är att jag känner alldeles för lätt, blir alldeles för fäst alldeles för fort och blir alldeles för olycklig när det inte funkar riktigt så. Därför är jag livrädd för att jag redan tänker på den brunögde musikern i min engelskaklass lite för mycket, för att jag tänker på hur han ser till att sätta sig bredvid mig och och hur hans elektriska ögon dras mot mig mycket oftare än någon annan. Jag är livrädd, för jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer falla för hårt för alldeles för lite, jag kommer känna alldeles för starkt och bli alldeles för knäckt när det inte fungerar.

Kanske kan det gå ändå, trots rädslan. Kanske hittar jag någon som jag bara känner mig helt trygg med och inte måste gå runt och vakta mitt brända hjärta för. Kanske. Men för tillfället kallar bara den tidiga vårkvällen och en vän.



Har knappt någon koll

Igår hade jag en så oförskämt bra dag att jag bara gick omkring och väntade på att allt skulle gå åt helvete. Jag hade en snyggdag och fick flera komplimanger för mitt utseende, höll en undermåligt förberedd redovisning som ändå gick rätt bra, fick MVG och endast positiv respons på en uppsats som jag trodde var högst VG-värdig, kunde fokusera ordentligt på tyskan, fick en kallelse till en arbetsintervju på söndag, fick träffa Emma och Kattis. Vi sprang runt på Fotografiska och förlorade oss i vackra bilder, gjorde en jättegod thaisoppa och åt kladdkakemuffins med crème fraiche. Jag, Kattis och Fredrik rörde oss ut och virvlade runt på dansgolvet till åttiotalshits under ciderinfluenser, fylleglass och fyllepommes, nattunnelbana, nattpromenad.

Idag är jag trött, har varit på Dramaten och sett Den girige, försöker förbereda mig mentalt inför morgondagen då jag verkligen verkligen verkligen hoppas på att få jobba på badplatsen som ringt. Jag sitter i en stor grå kofta som min mormor precis har stickat klart och dricker örtte.

Jag har blivit analfabet och lider av skrivkramp så svår att det tar emot i bröstet varje gång jag försöker plita ner bokstäver i någon slags mening. I förrgår öppnade jag min dagbok för första gången på hela månaden, fick ner en halv sida, gav upp. När jag är olycklig blir jag lycklig av att skriva, när jag är lycklig kan jag inte skriva eftersom jag inte ahr något att skriva om, när . jag inte kan skriva blir jag olycklig men kan inte ens skriva för att häva det. Det är en ondskefull cirkel.

Jag är fast.



Kanske är tillbaka nu igen på något sätt

Sitter i min säng, sörjer redan avsaknaden av påsklov och lata dagar. Ville bara fortsätta vandra som en sömnig zombie under vårljus oh som en glittrande varelse på nattens fester, men livet har kommit emellan än en gång och tvingat iväg mig till pluggande.

Jag har tillbringat lovet i Norrland, med fina farmor och farfar. Jag träffade gamla konfakompisar som jag inte sett på två år, köpte mörkblå klänningar och mörkröda läppstift och gick omkring i en stor randig tröja och svarta strumpbyxor mest varje dag. Ströläst i tidningar, strölevt i sängen och på fina restaurangmiddagar för åttioårsfirande. Små koppar kaffe, stora kuddar och evigt liv i drömmarna.

Klart att det inte fick vara. Måndagen kom och ryckte upp mig ur dvalan igen.


Fastnar i fällorna och förbannar våra febriga hjärtan

IMG_0099

 

Min hjärna virrar runt, hög på koffein och tonårsblod och liv, längtar bort, längtar fram, längtar med rå styrka efter något som jag inte vet vad det är men som hotar att riva upp min tillvaro som en barnahand genom spindelnät. Det virrar, jag stirrar rastlöst, this is your brain on drugs.

 

IMG_0102

 

Is i vattenglas och i hjärta, rykande hett kaffe på tunga och själ, vita bönor och ostsmörgåsar och choklad som smälter bakom tänderna.

 

IMG_0104

 

Jag skriver svenskaessäer om olycklig kärlek, försöker hitta tonen som svävar mellan vetenskaplig visshet och poetisk filosofi men misslyckas brutalt och sörjer det fina betyget som nu kommer fara ut genom fönstret.

IMG_0101

 

Men visst kan jag sitta i köket där The Cure spelas på radion och förtränga hur allt gå åt helvete och står stilla? Visst kan jag få glömma bort hur framtiden hägrar allt längre bort och få drömma om den annalkande sommaren medan snön yr utanför fönstret? Koffeinchocker och sockerbomber, jag fastnar, står still men snart så, snart kan det bara bli bättre.


Och i natt, du måste tvinga mig ut, och jag ska bara följa dig, jag behöver dig

IMG_0095IMG_0098


Såg Jonathan Johansson på Strand igår och det var fint och jag är lycklig okej hejdå.


Cider, choklad och låt mig förmultna nu, låt mig svimma

Är alldeles för full, alla har gått hem och ciderburkarna är undanstädade och natten i vinglasen bortdiskad, men världen simmar i min hjärna, vinet dunkar i mitt blod. Det trycker. Jag träffar honom för första gången på en och en halv månad, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte rispade lite på mitt noggrant omplåstrade hjärta. Min hjärna förstår. Hjärtat har kanske inte hängt med helt och hållet. Jag är inte kär, så pass mycket vett har jag, men jag är fortfarande attraherad och minnet av hans armar kring mina kryper plötsligt i min kropp och jag undviker hans blick.

Vännerna gör en spellista som de glatt döper till PARTYYYYYY!!!!! och jag avskyr varenda låt i den men jag dansar på ändå, dansar bort världen som plötsligt tränger sig på. Mina ögon fastnar i hans och det jag känner är en bråkdel av det jag kände förr, men det rispar lätt med nedfilade naglar och hotar att riva upp.

Hans hejdåkram är djup och jag hatar att jag saknat den så, hatar att jag längtat efter den även nu när mitt hjärta kanske inte slår lika hårt. Hatar att jag trycker mig närmare.

Men imorgon ska jag gå med Fanny och se Jonathan Johansson, dö i insikten att jag behöver dig. Det blir fint. Då ska jag inte låta mig själv förmultna bland lakanen i cider och choklad och gamla minnen som bäst hör hemma i ett litet förträngt hörn.


Dricker te och läser Freedom

IMG_0086IMG_0085IMG_0084IMG_0083

Ler under lugg och läser

img_0008-1 img_0008-1 img_0008-1


Jag älskar alla dessa dagar då jag slutar redan vid lunch. Jag får komma hem, lyssna på Fleet Foxes, dricka te och läsa. Och spela in GIFs. Och okej då, lite pluggande borde kanske petas in där någonstans.

Jag har kommit in i ett läsflow och är helt fascinerad av att äntligen vara där igen. Jag läste klart Gäst hos verkligheten igår natt innan jag somnade. Till frukost hade jag en kopp kaffe, en bit bröd som mormor bakade senast hon var här och de första trettiotre sidorna av Jonathan Franzens Freedom. Är bokens övriga sjuhundra sidor lika bra som början kommer jag att ha en strålande tid framför mig.

För ett litet tag sedan gav min vän mig en läsdagbok som är så himla söt. Den är fylld av en massa linjerade sidor med rubriker och låter mig hålla koll på vilka böcker jag har läst, böcker jag vill läsa, böcker jag tänker läsa igen, de sämsta böcker jag har läst, böcker jag borde läsa, några böcker jag tar med mig till en öde ö, böcker jag gärna läser högt, böcker jag önskar att jag själv hade skrivit och mina favoritcitat. Så fint och så stört snällt av henne.


Våren går i tedrickandets och läsandets tecken. Allt är som det ska. Mitt hjärta är lappat, mina axlar inte länre tyngda, mitt bröst inte längre tryckt. Jag kan gå på solig asfalt med vinden i mitt hår och bara njuta.
Och jag älskar det.


Helgen är slut

Hela helgen har varit fruktansvärt mysig på ett stilla, händelselöst sätt. Jag har druckit te, läst Sputnikälskling av Haruki Murakami och Sucka mitt hjärta men brist dock ej av Mark Levengood och en tredjedel av Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Jag har tänt ljus på mitt rum, krypit ner under nytvättade lakan och bara varit. Jag har yogat och promenerat i vårsolen och vinden med alldeles för hög musik i öronen.

”Hej Moa, vill du köpa lite vin av mig? Jag reser bort på torsdag och måste göra mig av med det!” Så nu sitter jag med fem liter vin i garderoben och anar att nästa helg inte direkt blir lika lugn och fridfull och full av stora författares ord, men rätt rolig ändå.

Det var skönt att ha en helg utan att träffa folk och mest bara sova, men när till och med jag känner att jag måste få vara social har det gått för långt.


Funderingar nu när det är över

Hela grejen med Joakim var ju att jag gjorde det fatala felet att missta attraktion och åtrå för kärlek. Jag tyckte knappt om honom som person. Han är okänslig, säger alltid fel sak vid fel tillfälle, är arrogant och har konstig humor.

Ändå drogs jag till honom som om jag var småspik och han en magnet i Cern.
Ändå kunde jag inte låta bli att få krypa ihop i hans famn eller väva samman mina fingrar med hans.
Ändå drömde jag om att få kyssa honom.

Trots att jag visste att om något skulle hända skulle det betyda långt mer för mig än för honom och trots att jag visste att vi var så fundamentalt olika att vi aldrig skulle kunna funka tillsammans var det inpräntat i mig att man måste vara kär i de som man är så starkt attraherade av. Jag tillhör generationen som hjärntvättats sönder och samman med romantiska sagoberättelser, glöm inte det. Så någonstans längs vägen blev jag kär i själva attraktionen och överförde det på honom. Det var som att be om att få må skit, när han bara pratade på om andra tjejer han hade dejter med eller att bli helt iskallt ignorerad eller att skuffas undan i ett hörn.

Men att han var attraherad av mig med värmer. Allt var inte bara i mitt huvud.


Telefonsamtal och erkännanden

"Nu är det så att jag precis har pratat lite i telefon med Emma."
”Jaha? Vad sa hon då?”
”Hon hade fått höra lite mer om det här med Jocke.”
”Jaså?”
”Jo, att hon hade pratat med Max som hade pratat med Victor som tydligen pratade med Jocke där på tåget morgonen efter Emmas fest. Och han trodde att du typ ville ha honom jättemycket. Och så sa han att han ville ha dig också, men inte , inte i Emmas hus. Alltså.”
”Men åh. Klart att jag ville ha honom.”

”Men va?”
”Ja. Klart att jag gick och fick en liten crush på honom trots allt. Det är över nu, men ja.”
”Men vänta, va?
”Ja, jag ville ha honom. Trodde att det var jätteobvious för alla, och tydligen var det ju det för honom…”
”Men… Jag och Emma trodde att du skulle få världens panik, men, eh…”
”Ofta att ni inte har märkt något?”
”Nej, trodde att du mest bara ville gosa med honom… Men Moa, varför har du inte sagt något?”



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0