Tyst

Jag ser en vårcrush för första gången på flera månader. Han sätter sig bredvid mig, med underbart långa smålockar och sina vanliga elektriska ögon.
Jag säger inte ens hej.

Jag säger inte ens hej, bara stirrar rakt fram, och jag är fullständigt dum i huvudet.

Ett ögonblick

En liten stund är allt bara stilla. 

Gruset knastrar när jag går över skolgården med kaffekopp i handen, solen skiner plötsligt lite starkare. Ingen annan är ute. Vinden slutar blåsa. Nästan total tystnad, bara ljudet av mina skor mot småsten. Jag vänder ansiktet mot solen, borrar in mig i jackan, dricker kaffe sakta där jag går. 

Vinden börjar blåsa hårdare, solen går i moln och ögonblicket är över. 

Hatkärleken stavas "Stockholm"

 
Ibland avskyr jag den här staden. 
  Jag tänker på smutsen, på trånga gator med äckliga människor, på snorkigheter med fashionabla väskor blandat med en tragisk fattigdom som sover i tunnelbanegångar. Jag kollar på klubbarna men herregud, är bara arton år men känner mig redan för gammal för dessa ställen med folk som dränker sig i hårgel som jag trodde hade dött ut för sisådär fem år sedan, men tydligen inte. 
  Jag tänker på en stad som är segregerad utav bara helvete, med allt vad det innebär, ett ställe som gör mig fången och fast och som bara har ett fult universitet att erbjuda och jag vet att jag måste flytta härifrån. 
 
Sedan vandrar jag runt på Riddarholmen, spatserar i Gamla stan och fikar på Café String på Söder och vet att en liten bit av mitt hjärta alltid kommer att värmas av Stockholm. 

Fredagskväll

"Det är sjukt länge sen sist vi sågs," säger han och söker min blick. "Typ aslänge sen."
Ja. 
Och vems fel är det?

Tystnad och jag vet inte om jag trivs eller vill gråta

När ingen vill ha mig gråter jag om nätterna ibland. När jag inte har någon undrar jag varför jag är så hopplöst ensam. Jag förbannar min tomma säng, önskar mig pussar på kinden och varma andetag mot min skuldra. Jag tittar på mina vänner och deras sammankopplade händer, deras leenden, deras kyssar i min hall sena fyllenätter. Jag tittar runt mig själv och möts av ingenting. Jag har ingenting, har ingen, och längtar. 

När någon vill ha mig flyr jag hals över huvud. 
 
När någon vill ha mig känner jag mig trängd och kvävd, dignar förtryckt under krav som inte väger tyngre än att svara på sms som kommer för ofta. Jag orkar inte med det. De fyller i luckorna i allt jag inte säger och skapar en bild av mig som inte är jag och jag kan inte leva upp till den. 

Därför plingar min telefon inte till längre. 


Tisdagsmorgon glimmar

 1349153818041.jpg
 
 

Hjärtdarr när ryktet går

Ryktet sprider sig, det viskas, det skriks. The Smiths kanske ska återförenas till nästa festivalsommar och hela hjärtat darrar. För tänk om. Kanske.

Det ryker från stadens tekoppar

Hösten glider in i oktober och jag antar att det är dags att inse att allt det här är på riktigt igen. Det är rykande tekoppar över levande ljus och leenden i tjocka stickade myströjor, filmer nergosad i fem filtar och alldles för mycket rödvinsblod som rusar genom ådrorna sena glittrande nätter. 

Jag har börjat dejta igen och saker börjar kännas igen, men ingen känns rätt och jag undrar om det är mig det är fel på eller om det bara är världen som gör sig påmind. Det där med att bli ägd och kontrollerad; jag känner mig trängd efter mindre än två veckor och flyr hals över huvud. Jag vet inte ens om jag kan det där med kärlek längre. Jag vet inte om jag någonsin vetat. 

Nu vill jag ha vackra klänningar och kjolar och nya läppstift, kasta upp håret i lösa knutar, gosa in mig i alldeles för stora tjocktröjor och somna i någons famn. 

Fnitter och gallskrik

Stormande skrik och sockerkickat fnitter från en fyraårings strupe och jag är trött, så fruktansvärt jävla trött. Om du någonsin är min barnvakt igen kommer jag slå dig i ansiktet, fnitter fnitter, trotskissande på golvet precis utanför toaletten och mer blinkningar från ungens tjocka, mörka ängelsögonfransar. Så. Trött. 

Ge mig vingar

En av de finaste ställen jag vet är bänkarna vid Mäster Mikaels gata på Söder. Man sitter högt över bilarna och blickar ut över vattnet, och allt är lugnt och stilla. Där har jag suttit så många gånger och bara läst, slukat ord med lätta vindar som trasslar in sig i mitt hår. Oavsett om allt är grått eller om himlen spruckit upp i klarblått blir allt bara lite, lite vackrare bara man kommer upp en aning. 

Som liten drömde jag alltid om flygande. Jag önskade mig vingar och långa fjädrar, förmågan att bara glida över allt annat och att kunna glida på mjuka vindpustar. Jag ville känna känslan av tynglöshet och friskhet och avundades fåglarna. Flygplan åte jag men herregud vad det inte var samma sak. Jag ville känna den friska luften mot ansiktet, inte se den genom tjocka glasrutor. 

Tills dess att någon häxa rymmer från sagorna är inte det riktigt ett alternativ. Tyvärr. Därför får jag fortsätta att leta efter höga klippor och blicka ut över hav. 

Lova mig

När "jag vill" blir till "jag lovar" och lögnerna för mig själv tar slut kanske jag kan möta det här ordentligt. Jag springer genom det sista solskenet och böjer mig baklänges, skriver febrigt och vet att jo, ja - jag lovar.

Det här blir fint, hoppas jag

 
Mitt huvud är molntungt och kroppen är seg, men kanske är det vad som krävs för att jag ska inse att sommaren är slut. Kanske är det den genomträngande morgonluftens kyla som ser till att det klickar i min skalle att det är höst nu, att det är regnrusktid och molntäckestid, att det är dags att dra sig in i upplysta vrår med filtar och rykande koppar med te och honung. Nu klär jag mig i tjocka stickade tröjor, sätter upp håret i knut och målar läpparna med Broken Heart. Vinylspelaren går varm med nålen mot skivorna från pappas ungdom och och jag vänder blad efter blad i fina gamla böcker, som en hundraårig version av Oscar Wildes pjäs Lögnens förfall som jag bläddrar i mot huvudkudden

Den här hösten vill jag ta långa promenader under stora paraplyer och se regnet ösa ner omkring mig när jag sakta går gatan fram. Jag vill se fina filmer och roliga serier, se vackra fotografier och läsa vackra ord och höra fina toner. Kanske räcker det med att bara, som nu, sitta vid köksbordet med min syster i gemensam fåordighet och lyssna på P3. 

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken av Jonas Gardell

Tidigare i veckan köpte jag hem första delen av Gardells nya romansvit om ett AIDS-drabbat och homofobiskt Stockholm för trettio år sedan. Från första sidan var jag såld. Sömn, det behövs väl inte? Inte när man kan ersätta den med en gripande historia, åtminstone.

Det är 1982 och en man ligger tyst, svettas och gråter. Det är 1982, och en mans liv kommer släckas när det knappt ens har börjat. Han är ensam och har isolerat sig själv från världen, vill inte att de ska se honom såhär – avmagrad och cancerhärjad, en tickande smittohärd i den ännu onamngivna sjukdom som snart kommer sätta skräck i mänskligheten. Bögpesten.

I ett annat rum, på ett annat sjukhus, läser en ung man dikter för sin döende älskade.

Gardell bygger sin historia helt mästerligt. De scener som flödar är en blanding av det som komma skall, det som varit och det som är i en takt som håller en i ett fast grepp rätt igenom, och bryts emellanåt av av en berättarröst som kommer in och ger bakgrunden till historien vi får följa, berättar all fakta om sjukdomen, om tiden, om bögarnas liv i staden och om den svindlande homofobin som gror överallt. Det väl uppbyggt och skapar svindlande mycket spänning i en historia som är dödsdömd från början.

Det är en viktig historia som berättas, en som måste höras och som måste spridas. Det är gripande och starkt och gör nästan fysiskt ont ibland. Språket är bra även om det inte är helt lysande, men historiens kraft, uppbyggnad och känsla gör det till läsning som ligger kvar i hjärnan och gror. Läs. För guds skull, läs den.

 


The XX spelas på radion så kom och dansa med mig, älskling

 
Idag är jag ledig och kan sitta hemma med kopp efter kopp med grönt te och en mängd foton från året som gått som måste tömmas från kameran och redigeras. Jag sitta med benen i kors på heltäckningsmattan och börja läsa The Great Gatsby samtidigt som jag drömmer stora drömmar om hur bra jag vill att resten av året ska vara. 
 
Innan frukost ställde jag mig i TV-rummet och gjorde yoga i en halvtimme, kände energin stråla från tårna till fingerspetsarna och insåg att jag vill göra det här så mycket oftare. Sedan tassade jag in i köket för att koka quinoagröt med mandlar och björnbär och mängder av kanel, men kan ju säga direkt att det var mycket tid för nästan ingenting. Tyvärr. Då vet jag många otroligt mycket godare frukostrecept, som nog kommer här någon annan gång. 
 
Jag lever i kjolar och stora stickade tröjor nu när det blivit kallt och av någon anledning älskar jag regnet, de tunga molnen och allt det ruggiga. Det är rätt, åtminstone just nu. Jag dansar runt i köket, äter pasta med spenat och fetaost och önskar mig söta klänningar, hypnotisk musik och en varm famn att sova i. 

Fem

Fem år från idag kommer jag att vara tjugotre år gammal. Om jag har tur, förstås. Om jag har turen att inte bli dödligt sjuk eller hamna under en buss eller bli skjuten med nackskott. Om jag får leva så länge. Om fem år vill jag bo i en vacker lägenhet i Göteborg, gammal och fin, med ett stort badkar och högt i tak, men det kommer inte ske. En sunkig etta ligger nog närmare det realistiska.

Jag läser nog fortfarande på universitetet då, kanske pluggar juridik och förbereder mig på att ta Sverige med storm, om jag inte insett att världen kallar med gälla lockrop och får mig att lämna allt för språk och kultur. Fem år från idag vill jag ha gett ut en roman eller vara på god väg att göra det, och jag ska vara lycklig. Träffat någon vacker som blir min underbara finaste, någon som kommer om kvällarna och dricker te i min säng, någon som pussar mig i gropen mellan nyckelben och hals och kallar mig älskling.

Jag kommer ta promenader på Göteborgs gator tidigt på morgnarna, känna klar luft i mina lungor och veta att staden är min. Jag kommer lyssna på vacker musik i skenet av levande ljus, laga ljuva vegetariska rätter och baka bröd.

Fem år är allt jag måste vänta, sen är jag där.


Instagram

img_0008-1img_0008-1
img_0008-1img_0008-1
img_0008-1img_0008-1


Sommaren kom, såg och segrade

Det här stället har fått lida lite de senaste månaderna, men jag har haft sommar och solsken och erfarenheter och liv istället. Jag har känt så det sprakat och glittrat genom nätter och rödvinsdimma, slappnat av så fullständigt att det knappt går att förstå, tagit hand om mig själv riktigt ordentligt och bara mått så bra för en gångs skull. Visserligen har det svajat en hel del, men på det stora hela har jag mått otroligt. Jag har gråtit av mig oftare än vanligt och känt mig ensam även bland folk, men mina toppar har varit starkare, intensivare och oftare.

Hultsfred var något av det mest otroliga jag någonsin gjort. Hjärtat som bara dunkade under The XX och gjorde mig knäsvag, dammet som bara yrde under hoppandet till Kasabian, svajandet till Bear in Heaven, den sprudlande euforin under M83, lyckoruset under Au Palais. Vi åt mängder med enkla tacos på en filt utanför vårt lilla tvåmannatält, drack öl hela dagarna och köpte små glas med rödvin inne på festivalområdet. Vi åt helt åt helvete, bara chips, torkade fikon och digestivekex till frukost varje dag. Vi såg vidriga ut och dräggade oss konstant, hade damm i varenda por och fettigt hår, hade samma kläder varje dag och borstade varken tänder eller hår. Vi frös genom våra tunna sovsäckar varje natt, men helvete vad jag längtar tillbaka och helvete vad jag njöt. Helvete.

Direkt efter blev det tidiga morgnar och sena kvällar med en månads intensivt jobb på det närmsta sjukhuset, vilket gav mig så himla mycket erfarenhet för livet. Jag jobbade i patientköket på en geriatrikavdelning, en avdelning för äldre patienter, och städade hela dagarna eller serverade kaffe eller serverade mat. Mitt hjärta har nog aldrig varit så nära att brista som när den gamla gubben med de sorgsna ögonen satt i sin rullstol och förtvivlat sa att jag klarar det inte mer, jag klarar det inte, eller när en dement dam bara låg och ylade av ångest i flera timmar.

Lantstället i Norrland följde, med klara, vackra nätter och blåbärsplockning, med regn och åska, med läsning hela dagarna och fullständig avkoppling. Jag satt och grät av Extremely Loud and Incredibly Close, satt och skrattade hysteriskt till gamla Nemi-strippar och satt andlös och maniskt bladvändande till Vi har redan sagt hejdå. Familjen åkte ner till Skåne efter det. Jag och systern gick runt på Helsingborgs gator, satt i fina parker, satt på stenar som havet slog mot och åt glass och kakor. Det var fruktansvärt fint trots kalori bomben.Vi diskuterade livet, vår rastlöshet, vår brinnande önskan att bara flytta vidare nu när vi bott här i Stockholm i hela fem år, längre än vi någonsin bott någonstans.

Vi åkte vidare till Göteborg. Väl där satt jag med en vän och drack kaffe i flera timmar, promenerade runt hela staden med en annan, klättrade upp på en kulle med utsikt överallt och satt i solen med ytterligare en. Mitt hjärta var nära bristningsgränsen när jag fick se Bon Iver, mina ben hoppade galet när Blur spelade Song 2. Hjälpte vänner med kärleksproblem, drack te med mina kusiner in på småtimmarna och insåg plötsligt att det kanske inte räcker med att fly Stockholm, jag kanske måste fly landet.

Tredje ring är här nu, och jag känner att jag verkligen måste göra det allra mesta av det här sista året innan vuxenheten slår en med full kraft.


Känsel

Hur gör man för att känna igen? Hur gör man för att få höra varje dånande hjärtslag och varje euforisk nervryckning? Det jag känner mest just nu är att jag känner för lite.

Tiden ringlar obönhörligt vidare genom timmar, minuter, sekunder och jag gör inget annat än att jobba varje morgon och ligga sömnlös varje natt. Ensamma långsamma dagar är allt jag har kvar, men när ingenting känns särskilt starkt genom bedövningen är det kanske bättre såhär, bättre att jag dör i ett hörn av soffan varje kväll och låter huset falla sönder och samman än att allt faller på en gång.

Jag köper turkisk yoghurt och honung, valnötter, köper födelsedagspresenter och nya blommiga anteckningsböcker trots alla orörda och oskuldsfulla dagbokssidor jag har kvar att fylla med funderingar. Känslor. Tankar jag inte tänker och känslor jag inte känner. Surt vin träffar tungan en fredagskväll som så många andra förut, krusbärsbusketaggar ger mina fingrar krusbärsbuskesår. Jag drömmer om en sensommar i Göteborg och hoppas så innerligt att det blir av, eftersom jag är desperat efter något att längta efter.

Ge mig något.
Allt.


I mörkret

En takterass vid Mariatorget, rödvinsklunkar och Bowie-skivor ut i nattens tystnad medan världen svajar och gungar. Soffor med främlingar, mjuk inflyttad skånska under lätta skurar av regn, plastglas och ölburkar. Mina kajallinjerade ögon söker andras. Blyga leenden. Tomt prat. Rassel från långa örhängen.

Bowies toner fortsätter att stiga upp i nattens ljusa mörker.

Rökiga silhuetter i blixtrande motljus

Rökiga silhuetter i blixtrande motljus, motljud och vi dansar i en svajig dimma som bryts av ett hundratal hungriga själar med törstande sinnen. Sökande tungor och trevande händer men vi gör ju aldrig något annat än att le och för stunden försöka stilla vad det än är som river i oss, vad det än är som sliter och drar. Just nu, just då, med kroppar som dansar sig galna med bedövat hjärnsubstans bakom beluggade pannor och långa ögonkast kan vad som helst ske, men kylan slår mot en när dörrarna öppnats och natten gör sig påmind med sumpade chanser och sönderbrända broar när ciderdimman lättar. Vill ju inget annat än att ligga i någons varma armar med en mysig skiva spelandes runt med omfamnande toner, så vad gör jag här?


Tidigare inlägg
RSS 2.0