lay but as a thought
Tyst
Jag ser en vårcrush för första gången på flera månader. Han sätter sig bredvid mig, med underbart långa smålockar och sina vanliga elektriska ögon.
Jag säger inte ens hej.
Jag säger inte ens hej, bara stirrar rakt fram, och jag är fullständigt dum i huvudet.
Jag säger inte ens hej.
Jag säger inte ens hej, bara stirrar rakt fram, och jag är fullständigt dum i huvudet.
Ett ögonblick
En liten stund är allt bara stilla.
Gruset knastrar när jag går över skolgården med kaffekopp i handen, solen skiner plötsligt lite starkare. Ingen annan är ute. Vinden slutar blåsa. Nästan total tystnad, bara ljudet av mina skor mot småsten. Jag vänder ansiktet mot solen, borrar in mig i jackan, dricker kaffe sakta där jag går.
Vinden börjar blåsa hårdare, solen går i moln och ögonblicket är över.
Gruset knastrar när jag går över skolgården med kaffekopp i handen, solen skiner plötsligt lite starkare. Ingen annan är ute. Vinden slutar blåsa. Nästan total tystnad, bara ljudet av mina skor mot småsten. Jag vänder ansiktet mot solen, borrar in mig i jackan, dricker kaffe sakta där jag går.
Vinden börjar blåsa hårdare, solen går i moln och ögonblicket är över.
Hatkärleken stavas "Stockholm"
Ibland avskyr jag den här staden.
Jag tänker på smutsen, på trånga gator med äckliga människor, på snorkigheter med fashionabla väskor blandat med en tragisk fattigdom som sover i tunnelbanegångar. Jag kollar på klubbarna men herregud, är bara arton år men känner mig redan för gammal för dessa ställen med folk som dränker sig i hårgel som jag trodde hade dött ut för sisådär fem år sedan, men tydligen inte.
Jag tänker på en stad som är segregerad utav bara helvete, med allt vad det innebär, ett ställe som gör mig fången och fast och som bara har ett fult universitet att erbjuda och jag vet att jag måste flytta härifrån.
Jag tänker på smutsen, på trånga gator med äckliga människor, på snorkigheter med fashionabla väskor blandat med en tragisk fattigdom som sover i tunnelbanegångar. Jag kollar på klubbarna men herregud, är bara arton år men känner mig redan för gammal för dessa ställen med folk som dränker sig i hårgel som jag trodde hade dött ut för sisådär fem år sedan, men tydligen inte.
Jag tänker på en stad som är segregerad utav bara helvete, med allt vad det innebär, ett ställe som gör mig fången och fast och som bara har ett fult universitet att erbjuda och jag vet att jag måste flytta härifrån.
Sedan vandrar jag runt på Riddarholmen, spatserar i Gamla stan och fikar på Café String på Söder och vet att en liten bit av mitt hjärta alltid kommer att värmas av Stockholm.
Fredagskväll
"Det är sjukt länge sen sist vi sågs," säger han och söker min blick. "Typ aslänge sen."
Ja.
Och vems fel är det?
Tystnad och jag vet inte om jag trivs eller vill gråta
När ingen vill ha mig gråter jag om nätterna ibland. När jag inte har någon undrar jag varför jag är så hopplöst ensam. Jag förbannar min tomma säng, önskar mig pussar på kinden och varma andetag mot min skuldra. Jag tittar på mina vänner och deras sammankopplade händer, deras leenden, deras kyssar i min hall sena fyllenätter. Jag tittar runt mig själv och möts av ingenting. Jag har ingenting, har ingen, och längtar.
När någon vill ha mig flyr jag hals över huvud.
När någon vill ha mig flyr jag hals över huvud.
När någon vill ha mig känner jag mig trängd och kvävd, dignar förtryckt under krav som inte väger tyngre än att svara på sms som kommer för ofta. Jag orkar inte med det. De fyller i luckorna i allt jag inte säger och skapar en bild av mig som inte är jag och jag kan inte leva upp till den.
Därför plingar min telefon inte till längre.
Därför plingar min telefon inte till längre.
Tisdagsmorgon glimmar
Hjärtdarr när ryktet går
Ryktet sprider sig, det viskas, det skriks. The Smiths kanske ska återförenas till nästa festivalsommar och hela hjärtat darrar. För tänk om. Kanske.
Det ryker från stadens tekoppar
Hösten glider in i oktober och jag antar att det är dags att inse att allt det här är på riktigt igen. Det är rykande tekoppar över levande ljus och leenden i tjocka stickade myströjor, filmer nergosad i fem filtar och alldles för mycket rödvinsblod som rusar genom ådrorna sena glittrande nätter.
Jag har börjat dejta igen och saker börjar kännas igen, men ingen känns rätt och jag undrar om det är mig det är fel på eller om det bara är världen som gör sig påmind. Det där med att bli ägd och kontrollerad; jag känner mig trängd efter mindre än två veckor och flyr hals över huvud. Jag vet inte ens om jag kan det där med kärlek längre. Jag vet inte om jag någonsin vetat.
Jag har börjat dejta igen och saker börjar kännas igen, men ingen känns rätt och jag undrar om det är mig det är fel på eller om det bara är världen som gör sig påmind. Det där med att bli ägd och kontrollerad; jag känner mig trängd efter mindre än två veckor och flyr hals över huvud. Jag vet inte ens om jag kan det där med kärlek längre. Jag vet inte om jag någonsin vetat.
Nu vill jag ha vackra klänningar och kjolar och nya läppstift, kasta upp håret i lösa knutar, gosa in mig i alldeles för stora tjocktröjor och somna i någons famn.
Fnitter och gallskrik
Stormande skrik och sockerkickat fnitter från en fyraårings strupe och jag är trött, så fruktansvärt jävla trött. Om du någonsin är min barnvakt igen kommer jag slå dig i ansiktet, fnitter fnitter, trotskissande på golvet precis utanför toaletten och mer blinkningar från ungens tjocka, mörka ängelsögonfransar. Så. Trött.
Ge mig vingar
En av de finaste ställen jag vet är bänkarna vid Mäster Mikaels gata på Söder. Man sitter högt över bilarna och blickar ut över vattnet, och allt är lugnt och stilla. Där har jag suttit så många gånger och bara läst, slukat ord med lätta vindar som trasslar in sig i mitt hår. Oavsett om allt är grått eller om himlen spruckit upp i klarblått blir allt bara lite, lite vackrare bara man kommer upp en aning.
Som liten drömde jag alltid om flygande. Jag önskade mig vingar och långa fjädrar, förmågan att bara glida över allt annat och att kunna glida på mjuka vindpustar. Jag ville känna känslan av tynglöshet och friskhet och avundades fåglarna. Flygplan åte jag men herregud vad det inte var samma sak. Jag ville känna den friska luften mot ansiktet, inte se den genom tjocka glasrutor.
Som liten drömde jag alltid om flygande. Jag önskade mig vingar och långa fjädrar, förmågan att bara glida över allt annat och att kunna glida på mjuka vindpustar. Jag ville känna känslan av tynglöshet och friskhet och avundades fåglarna. Flygplan åte jag men herregud vad det inte var samma sak. Jag ville känna den friska luften mot ansiktet, inte se den genom tjocka glasrutor.
Tills dess att någon häxa rymmer från sagorna är inte det riktigt ett alternativ. Tyvärr. Därför får jag fortsätta att leta efter höga klippor och blicka ut över hav.
Lova mig
När "jag vill" blir till "jag lovar" och lögnerna för mig själv tar slut kanske jag kan möta det här ordentligt. Jag springer genom det sista solskenet och böjer mig baklänges, skriver febrigt och vet att jo, ja - jag lovar.
Det här blir fint, hoppas jag
Mitt huvud är molntungt och kroppen är seg, men kanske är det vad som krävs för att jag ska inse att sommaren är slut. Kanske är det den genomträngande morgonluftens kyla som ser till att det klickar i min skalle att det är höst nu, att det är regnrusktid och molntäckestid, att det är dags att dra sig in i upplysta vrår med filtar och rykande koppar med te och honung. Nu klär jag mig i tjocka stickade tröjor, sätter upp håret i knut och målar läpparna med Broken Heart. Vinylspelaren går varm med nålen mot skivorna från pappas ungdom och och jag vänder blad efter blad i fina gamla böcker, som en hundraårig version av Oscar Wildes pjäs Lögnens förfall som jag bläddrar i mot huvudkudden
.
Den här hösten vill jag ta långa promenader under stora paraplyer och se regnet ösa ner omkring mig när jag sakta går gatan fram. Jag vill se fina filmer och roliga serier, se vackra fotografier och läsa vackra ord och höra fina toner. Kanske räcker det med att bara, som nu, sitta vid köksbordet med min syster i gemensam fåordighet och lyssna på P3.
.
Den här hösten vill jag ta långa promenader under stora paraplyer och se regnet ösa ner omkring mig när jag sakta går gatan fram. Jag vill se fina filmer och roliga serier, se vackra fotografier och läsa vackra ord och höra fina toner. Kanske räcker det med att bara, som nu, sitta vid köksbordet med min syster i gemensam fåordighet och lyssna på P3.
Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken av Jonas Gardell
Tidigare i veckan köpte jag hem första delen av Gardells nya romansvit om ett AIDS-drabbat och homofobiskt Stockholm för trettio år sedan. Från första sidan var jag såld. Sömn, det behövs väl inte? Inte när man kan ersätta den med en gripande historia, åtminstone.
Det är 1982 och en man ligger tyst, svettas och gråter. Det är 1982, och en mans liv kommer släckas när det knappt ens har börjat. Han är ensam och har isolerat sig själv från världen, vill inte att de ska se honom såhär – avmagrad och cancerhärjad, en tickande smittohärd i den ännu onamngivna sjukdom som snart kommer sätta skräck i mänskligheten. Bögpesten.
I ett annat rum, på ett annat sjukhus, läser en ung man dikter för sin döende älskade.
Gardell bygger sin historia helt mästerligt. De scener som flödar är en blanding av det som komma skall, det som varit och det som är i en takt som håller en i ett fast grepp rätt igenom, och bryts emellanåt av av en berättarröst som kommer in och ger bakgrunden till historien vi får följa, berättar all fakta om sjukdomen, om tiden, om bögarnas liv i staden och om den svindlande homofobin som gror överallt. Det väl uppbyggt och skapar svindlande mycket spänning i en historia som är dödsdömd från början.
Det är en viktig historia som berättas, en som måste höras och som måste spridas. Det är gripande och starkt och gör nästan fysiskt ont ibland. Språket är bra även om det inte är helt lysande, men historiens kraft, uppbyggnad och känsla gör det till läsning som ligger kvar i hjärnan och gror. Läs. För guds skull, läs den.
The XX spelas på radion så kom och dansa med mig, älskling
Idag är jag ledig och kan sitta hemma med kopp efter kopp med grönt te och en mängd foton från året som gått som måste tömmas från kameran och redigeras. Jag sitta med benen i kors på heltäckningsmattan och börja läsa The Great Gatsby samtidigt som jag drömmer stora drömmar om hur bra jag vill att resten av året ska vara.
Innan frukost ställde jag mig i TV-rummet och gjorde yoga i en halvtimme, kände energin stråla från tårna till fingerspetsarna och insåg att jag vill göra det här så mycket oftare. Sedan tassade jag in i köket för att koka quinoagröt med mandlar och björnbär och mängder av kanel, men kan ju säga direkt att det var mycket tid för nästan ingenting. Tyvärr. Då vet jag många otroligt mycket godare frukostrecept, som nog kommer här någon annan gång.
Jag lever i kjolar och stora stickade tröjor nu när det blivit kallt och av någon anledning älskar jag regnet, de tunga molnen och allt det ruggiga. Det är rätt, åtminstone just nu. Jag dansar runt i köket, äter pasta med spenat och fetaost och önskar mig söta klänningar, hypnotisk musik och en varm famn att sova i.
