drömmandet

Tidigare i veckan köpte jag hem första delen av Gardells nya romansvit om ett AIDS-drabbat och homofobiskt Stockholm för trettio år sedan. Från första sidan var jag såld. Sömn, det behövs väl inte? Inte när man kan ersätta den med en gripande historia, åtminstone.

Det är 1982 och en man ligger tyst, svettas och gråter. Det är 1982, och en mans liv kommer släckas när det knappt ens har börjat. Han är ensam och har isolerat sig själv från världen, vill inte att de ska se honom såhär – avmagrad och cancerhärjad, en tickande smittohärd i den ännu onamngivna sjukdom som snart kommer sätta skräck i mänskligheten. Bögpesten.

I ett annat rum, på ett annat sjukhus, läser en ung man dikter för sin döende älskade.

Gardell bygger sin historia helt mästerligt. De scener som flödar är en blanding av det som komma skall, det som varit och det som är i en takt som håller en i ett fast grepp rätt igenom, och bryts emellanåt av av en berättarröst som kommer in och ger bakgrunden till historien vi får följa, berättar all fakta om sjukdomen, om tiden, om bögarnas liv i staden och om den svindlande homofobin som gror överallt. Det väl uppbyggt och skapar svindlande mycket spänning i en historia som är dödsdömd från början.

Det är en viktig historia som berättas, en som måste höras och som måste spridas. Det är gripande och starkt och gör nästan fysiskt ont ibland. Språket är bra även om det inte är helt lysande, men historiens kraft, uppbyggnad och känsla gör det till läsning som ligger kvar i hjärnan och gror. Läs. För guds skull, läs den.

Fem år från idag kommer jag att vara tjugotre år gammal. Om jag har tur, förstås. Om jag har turen att inte bli dödligt sjuk eller hamna under en buss eller bli skjuten med nackskott. Om jag får leva så länge. Om fem år vill jag bo i en vacker lägenhet i Göteborg, gammal och fin, med ett stort badkar och högt i tak, men det kommer inte ske. En sunkig etta ligger nog närmare det realistiska.

Jag läser nog fortfarande på universitetet då, kanske pluggar juridik och förbereder mig på att ta Sverige med storm, om jag inte insett att världen kallar med gälla lockrop och får mig att lämna allt för språk och kultur. Fem år från idag vill jag ha gett ut en roman eller vara på god väg att göra det, och jag ska vara lycklig. Träffat någon vacker som blir min underbara finaste, någon som kommer om kvällarna och dricker te i min säng, någon som pussar mig i gropen mellan nyckelben och hals och kallar mig älskling.

Jag kommer ta promenader på Göteborgs gator tidigt på morgnarna, känna klar luft i mina lungor och veta att staden är min. Jag kommer lyssna på vacker musik i skenet av levande ljus, laga ljuva vegetariska rätter och baka bröd.

Fem år är allt jag måste vänta, sen är jag där.

Det här stället har fått lida lite de senaste månaderna, men jag har haft sommar och solsken och erfarenheter och liv istället. Jag har känt så det sprakat och glittrat genom nätter och rödvinsdimma, slappnat av så fullständigt att det knappt går att förstå, tagit hand om mig själv riktigt ordentligt och bara mått så bra för en gångs skull. Visserligen har det svajat en hel del, men på det stora hela har jag mått otroligt. Jag har gråtit av mig oftare än vanligt och känt mig ensam även bland folk, men mina toppar har varit starkare, intensivare och oftare.

Hultsfred var något av det mest otroliga jag någonsin gjort. Hjärtat som bara dunkade under The XX och gjorde mig knäsvag, dammet som bara yrde under hoppandet till Kasabian, svajandet till Bear in Heaven, den sprudlande euforin under M83, lyckoruset under Au Palais. Vi åt mängder med enkla tacos på en filt utanför vårt lilla tvåmannatält, drack öl hela dagarna och köpte små glas med rödvin inne på festivalområdet. Vi åt helt åt helvete, bara chips, torkade fikon och digestivekex till frukost varje dag. Vi såg vidriga ut och dräggade oss konstant, hade damm i varenda por och fettigt hår, hade samma kläder varje dag och borstade varken tänder eller hår. Vi frös genom våra tunna sovsäckar varje natt, men helvete vad jag längtar tillbaka och helvete vad jag njöt. Helvete.

Direkt efter blev det tidiga morgnar och sena kvällar med en månads intensivt jobb på det närmsta sjukhuset, vilket gav mig så himla mycket erfarenhet för livet. Jag jobbade i patientköket på en geriatrikavdelning, en avdelning för äldre patienter, och städade hela dagarna eller serverade kaffe eller serverade mat. Mitt hjärta har nog aldrig varit så nära att brista som när den gamla gubben med de sorgsna ögonen satt i sin rullstol och förtvivlat sa att jag klarar det inte mer, jag klarar det inte, eller när en dement dam bara låg och ylade av ångest i flera timmar.

Lantstället i Norrland följde, med klara, vackra nätter och blåbärsplockning, med regn och åska, med läsning hela dagarna och fullständig avkoppling. Jag satt och grät av Extremely Loud and Incredibly Close, satt och skrattade hysteriskt till gamla Nemi-strippar och satt andlös och maniskt bladvändande till Vi har redan sagt hejdå. Familjen åkte ner till Skåne efter det. Jag och systern gick runt på Helsingborgs gator, satt i fina parker, satt på stenar som havet slog mot och åt glass och kakor. Det var fruktansvärt fint trots kalori bomben.Vi diskuterade livet, vår rastlöshet, vår brinnande önskan att bara flytta vidare nu när vi bott här i Stockholm i hela fem år, längre än vi någonsin bott någonstans.

Vi åkte vidare till Göteborg. Väl där satt jag med en vän och drack kaffe i flera timmar, promenerade runt hela staden med en annan, klättrade upp på en kulle med utsikt överallt och satt i solen med ytterligare en. Mitt hjärta var nära bristningsgränsen när jag fick se Bon Iver, mina ben hoppade galet när Blur spelade Song 2. Hjälpte vänner med kärleksproblem, drack te med mina kusiner in på småtimmarna och insåg plötsligt att det kanske inte räcker med att fly Stockholm, jag kanske måste fly landet.

Tredje ring är här nu, och jag känner att jag verkligen måste göra det allra mesta av det här sista året innan vuxenheten slår en med full kraft.

Hur gör man för att känna igen? Hur gör man för att få höra varje dånande hjärtslag och varje euforisk nervryckning? Det jag känner mest just nu är att jag känner för lite.

Tiden ringlar obönhörligt vidare genom timmar, minuter, sekunder och jag gör inget annat än att jobba varje morgon och ligga sömnlös varje natt. Ensamma långsamma dagar är allt jag har kvar, men när ingenting känns särskilt starkt genom bedövningen är det kanske bättre såhär, bättre att jag dör i ett hörn av soffan varje kväll och låter huset falla sönder och samman än att allt faller på en gång.

Jag köper turkisk yoghurt och honung, valnötter, köper födelsedagspresenter och nya blommiga anteckningsböcker trots alla orörda och oskuldsfulla dagbokssidor jag har kvar att fylla med funderingar. Känslor. Tankar jag inte tänker och känslor jag inte känner. Surt vin träffar tungan en fredagskväll som så många andra förut, krusbärsbusketaggar ger mina fingrar krusbärsbuskesår. Jag drömmer om en sensommar i Göteborg och hoppas så innerligt att det blir av, eftersom jag är desperat efter något att längta efter.

Ge mig något.
Allt.

Rökiga silhuetter i blixtrande motljus, motljud och vi dansar i en svajig dimma som bryts av ett hundratal hungriga själar med törstande sinnen. Sökande tungor och trevande händer men vi gör ju aldrig något annat än att le och för stunden försöka stilla vad det än är som river i oss, vad det än är som sliter och drar. Just nu, just då, med kroppar som dansar sig galna med bedövat hjärnsubstans bakom beluggade pannor och långa ögonkast kan vad som helst ske, men kylan slår mot en när dörrarna öppnats och natten gör sig påmind med sumpade chanser och sönderbrända broar när ciderdimman lättar. Vill ju inget annat än att ligga i någons varma armar med en mysig skiva spelandes runt med omfamnande toner, så vad gör jag här?