Det blir vår nu
Det blir vår, och jag sätter mig i en park för att äta yoghurt på en sten i solskenet. Bara för att jag kan. Bara för att det är varmt och snön smälter och för att livet återvänder. Så jag sätter mig i värmen och sluter ögonen och tänker att bittra svarta själar som jag inte borde få gå ut i våren, vi blir sådär äckligt finlyckliga. Ändå sitter jag där och är hoppfull. Förväntansfull. Jag känner i hela kroppen att nu, nu snart händer nåt stort. Det skälver i hela själen, och jag vet att det kommer annat snart. Jag får en lång blick från en vacker kille med smålockigt hår och bruna ögon. Det blir vår, och jag vill fyllas av vårkänslor.
Det blir vår, och det är tydligen humörsvängningarnas tid. För dagen efter sitter jag bara på mitt rum och sjunger Lana Del Rey tyst för mig själv med skakig stämma, klarar inte av att göra läxorna och försöker mest bara dansa ur mig vad det än är som gripit tag i mig. Istället för vårpirr känns själen plötsligt bara tyngd, som att det trycker någonstans runt bröstet.
Det blir vår, och jag vill att denna hopplösa crush ska gå över snart så att jag får njuta av vårglädje. För såhär kan det inte fortsätta.
Det blir automatiskt andra tankegångar som föds när värmen kommer och kylan försvinner. Det är i alla fall det som är det fina med våren.
