drömmandet

Hur gör man för att känna igen? Hur gör man för att få höra varje dånande hjärtslag och varje euforisk nervryckning? Det jag känner mest just nu är att jag känner för lite.

Tiden ringlar obönhörligt vidare genom timmar, minuter, sekunder och jag gör inget annat än att jobba varje morgon och ligga sömnlös varje natt. Ensamma långsamma dagar är allt jag har kvar, men när ingenting känns särskilt starkt genom bedövningen är det kanske bättre såhär, bättre att jag dör i ett hörn av soffan varje kväll och låter huset falla sönder och samman än att allt faller på en gång.

Jag köper turkisk yoghurt och honung, valnötter, köper födelsedagspresenter och nya blommiga anteckningsböcker trots alla orörda och oskuldsfulla dagbokssidor jag har kvar att fylla med funderingar. Känslor. Tankar jag inte tänker och känslor jag inte känner. Surt vin träffar tungan en fredagskväll som så många andra förut, krusbärsbusketaggar ger mina fingrar krusbärsbuskesår. Jag drömmer om en sensommar i Göteborg och hoppas så innerligt att det blir av, eftersom jag är desperat efter något att längta efter.

Ge mig något.
Allt.