drömmandet

Tidigare i veckan köpte jag hem första delen av Gardells nya romansvit om ett AIDS-drabbat och homofobiskt Stockholm för trettio år sedan. Från första sidan var jag såld. Sömn, det behövs väl inte? Inte när man kan ersätta den med en gripande historia, åtminstone.

Det är 1982 och en man ligger tyst, svettas och gråter. Det är 1982, och en mans liv kommer släckas när det knappt ens har börjat. Han är ensam och har isolerat sig själv från världen, vill inte att de ska se honom såhär – avmagrad och cancerhärjad, en tickande smittohärd i den ännu onamngivna sjukdom som snart kommer sätta skräck i mänskligheten. Bögpesten.

I ett annat rum, på ett annat sjukhus, läser en ung man dikter för sin döende älskade.

Gardell bygger sin historia helt mästerligt. De scener som flödar är en blanding av det som komma skall, det som varit och det som är i en takt som håller en i ett fast grepp rätt igenom, och bryts emellanåt av av en berättarröst som kommer in och ger bakgrunden till historien vi får följa, berättar all fakta om sjukdomen, om tiden, om bögarnas liv i staden och om den svindlande homofobin som gror överallt. Det väl uppbyggt och skapar svindlande mycket spänning i en historia som är dödsdömd från början.

Det är en viktig historia som berättas, en som måste höras och som måste spridas. Det är gripande och starkt och gör nästan fysiskt ont ibland. Språket är bra även om det inte är helt lysande, men historiens kraft, uppbyggnad och känsla gör det till läsning som ligger kvar i hjärnan och gror. Läs. För guds skull, läs den.