lay but as a thought

Stockholm blir bara kallare och mitt hjärta likaså. Jag sluter mig mer och mer och säger allt mindre, sover allt mindre, äter allt mindre. Det här håller inte. Jag måste bli glad. Nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0