drömmandet

Jag virvlar runt till ljudet av The Smiths och Joy Division samtidigt som solen kikar in genom fönstren. Snart ska jag ut och promenera genom vårvädret med min finaste vän. Jag tumblar för första gången på flera månader, ritar för första gången på ännu längre och börjar så smått kunna skriva igen.

Då och då, just nu, känner jag mig bara borttappad. Det är som att jag inte längre vet vem jag är eller vad jag har för riktning på mitt liv. Jag vet ju vart jag vill, klart och tydligt: juridikstudier, framgångsrikt jobb, träffa någon att spendera livet med och två barn i en fin förort. Men just nu?  Innan var ju det jag gjorde bara att vara olyckligt förälskad och besatt i någon som inte ville ha mig på riktigt, men nu när jag inte är det är det längre så vet jag inte vad det är meningen att jag ska tänka på.

Mina klasskompisar ser mig som hjärtlös och känslokall, när sanningen är att jag känner alldeles för lätt, blir alldeles för fäst alldeles för fort och blir alldeles för olycklig när det inte funkar riktigt så. Därför är jag livrädd för att jag redan tänker på den brunögde musikern i min engelskaklass lite för mycket, för att jag tänker på hur han ser till att sätta sig bredvid mig och och hur hans elektriska ögon dras mot mig mycket oftare än någon annan. Jag är livrädd, för jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer falla för hårt för alldeles för lite, jag kommer känna alldeles för starkt och bli alldeles för knäckt när det inte fungerar.

Kanske kan det gå ändå, trots rädslan. Kanske hittar jag någon som jag bara känner mig helt trygg med och inte måste gå runt och vakta mitt brända hjärta för. Kanske. Men för tillfället kallar bara den tidiga vårkvällen och en vän.