Ge mig vingar

En av de finaste ställen jag vet är bänkarna vid Mäster Mikaels gata på Söder. Man sitter högt över bilarna och blickar ut över vattnet, och allt är lugnt och stilla. Där har jag suttit så många gånger och bara läst, slukat ord med lätta vindar som trasslar in sig i mitt hår. Oavsett om allt är grått eller om himlen spruckit upp i klarblått blir allt bara lite, lite vackrare bara man kommer upp en aning. 

Som liten drömde jag alltid om flygande. Jag önskade mig vingar och långa fjädrar, förmågan att bara glida över allt annat och att kunna glida på mjuka vindpustar. Jag ville känna känslan av tynglöshet och friskhet och avundades fåglarna. Flygplan åte jag men herregud vad det inte var samma sak. Jag ville känna den friska luften mot ansiktet, inte se den genom tjocka glasrutor. 

Tills dess att någon häxa rymmer från sagorna är inte det riktigt ett alternativ. Tyvärr. Därför får jag fortsätta att leta efter höga klippor och blicka ut över hav. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0