Sommaren kom, såg och segrade
Det här stället har fått lida lite de senaste månaderna, men jag har haft sommar och solsken och erfarenheter och liv istället. Jag har känt så det sprakat och glittrat genom nätter och rödvinsdimma, slappnat av så fullständigt att det knappt går att förstå, tagit hand om mig själv riktigt ordentligt och bara mått så bra för en gångs skull. Visserligen har det svajat en hel del, men på det stora hela har jag mått otroligt. Jag har gråtit av mig oftare än vanligt och känt mig ensam även bland folk, men mina toppar har varit starkare, intensivare och oftare.
Hultsfred var något av det mest otroliga jag någonsin gjort. Hjärtat som bara dunkade under The XX och gjorde mig knäsvag, dammet som bara yrde under hoppandet till Kasabian, svajandet till Bear in Heaven, den sprudlande euforin under M83, lyckoruset under Au Palais. Vi åt mängder med enkla tacos på en filt utanför vårt lilla tvåmannatält, drack öl hela dagarna och köpte små glas med rödvin inne på festivalområdet. Vi åt helt åt helvete, bara chips, torkade fikon och digestivekex till frukost varje dag. Vi såg vidriga ut och dräggade oss konstant, hade damm i varenda por och fettigt hår, hade samma kläder varje dag och borstade varken tänder eller hår. Vi frös genom våra tunna sovsäckar varje natt, men helvete vad jag längtar tillbaka och helvete vad jag njöt. Helvete.
Direkt efter blev det tidiga morgnar och sena kvällar med en månads intensivt jobb på det närmsta sjukhuset, vilket gav mig så himla mycket erfarenhet för livet. Jag jobbade i patientköket på en geriatrikavdelning, en avdelning för äldre patienter, och städade hela dagarna eller serverade kaffe eller serverade mat. Mitt hjärta har nog aldrig varit så nära att brista som när den gamla gubben med de sorgsna ögonen satt i sin rullstol och förtvivlat sa att jag klarar det inte mer, jag klarar det inte, eller när en dement dam bara låg och ylade av ångest i flera timmar.
Lantstället i Norrland följde, med klara, vackra nätter och blåbärsplockning, med regn och åska, med läsning hela dagarna och fullständig avkoppling. Jag satt och grät av Extremely Loud and Incredibly Close, satt och skrattade hysteriskt till gamla Nemi-strippar och satt andlös och maniskt bladvändande till Vi har redan sagt hejdå. Familjen åkte ner till Skåne efter det. Jag och systern gick runt på Helsingborgs gator, satt i fina parker, satt på stenar som havet slog mot och åt glass och kakor. Det var fruktansvärt fint trots kalori bomben.Vi diskuterade livet, vår rastlöshet, vår brinnande önskan att bara flytta vidare nu när vi bott här i Stockholm i hela fem år, längre än vi någonsin bott någonstans.
Vi åkte vidare till Göteborg. Väl där satt jag med en vän och drack kaffe i flera timmar, promenerade runt hela staden med en annan, klättrade upp på en kulle med utsikt överallt och satt i solen med ytterligare en. Mitt hjärta var nära bristningsgränsen när jag fick se Bon Iver, mina ben hoppade galet när Blur spelade Song 2. Hjälpte vänner med kärleksproblem, drack te med mina kusiner in på småtimmarna och insåg plötsligt att det kanske inte räcker med att fly Stockholm, jag kanske måste fly landet.
Tredje ring är här nu, och jag känner att jag verkligen måste göra det allra mesta av det här sista året innan vuxenheten slår en med full kraft.
