Maybe this time
Jag sitter på bussen med min lilla moleskine öppen i knät. Pennans udd mot papper. Ord som väntar. Ord som vill flyta ut men som ändå, på något bedrövligt sätt, vägrar att hoppa fram.
Jag vill skriva något om hur jag knappt tänker på honom längre, något om hur jag tror att jag delvis gått vidare men vet att så fort han ger minsta lilla vink kommer jag att falla huvudstupa än en gång. Jag vill skriva något om hur jag grubblar på framtiden, hur jag knappt vet vad jag vill göra eller hur jag vill leva; det dimmiga kaos som är allt jag ser framför mig om jag föreställer mig själv tio år framåt. Jag vill skriva något om hur jag inte längre vet någonting.
Men det går inte, och anteckningsboken förblir tom.
Kommentarer
Trackback
