Nej
Jag går av och an i köket, hjärtat bankar, andingen tunn och snabb och hjälp hjälp hjälp mig någon snälla. Det är fånigt egentligen, att jag skriver detta till dig istället för att säga det till dig. Jag vill verkligen inte att det ska bli stelt mellan oss som det blev på tunnelbanan hem, men jag kan inte längre hålla det inom mig. Ett långt sms brer ut sig i min inbox, och jag vågar knappt titta på mobilen, vill inte hålla i den, vill inte behöva se det svart på vitt och behöva såra en fin pojke som jag tyvärr inte gillar som så. En annan än den jag vill höra orden från.
Jag trodde att jag "kommit över" dig, men när jag såg dig gå in in i klassrummet idag slog mitt hjärta så hårt och fort att jag trodde att det skulle spricka. Jag dör. Jag dör. Vill inte. Det är bara fel. Han skriver om hur allt misslyckades i somras, om hur han ville prata med mig idag men inte vågade, hur han var osäker och vet att det nog inte är besvarat, men hur han inte kan hålla det för sig själv längre. Kanske är det min patetiska kondition som spökar, men det är med ett värkande bröst som jag skriver något som jag borde ha sagt för länge sedan (väl medveten om vilken klyscha det är en dag som denna): jag älskar dig.
Jag hyperventilerar, tycker att han skriver så himla himla fint och att han är så himla himla fin men så fel fel fel. Skriver ihop ett långt sms om hur jag tror att han kommer att hata mig nu, men att det inte finns en chans alls. Att jag anat det så länge men inte velat kännas vid det och förstöra allt. Att jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner, men jag förstår om du inte vill prata med mig på ett litet tag.
Förlåt förlåt förlåt, våndas jag.
Kommentarer
Postat av: Julia Alvina
Åh gud. Herre vad du är bra och åh vemod.
Trackback
