Neka
Hjärtat darrar som ett asplöv när jag skickar iväg min ansökan till ett jobb som jag så fruktansvärt gärna vill ha. Jag vet att jag har en kraftigt romantiserad bild av det hela, men jag vill verkligen jobba på ett kafé. Så himla mycket.
Jag vill ha ett jobb överhuvudtaget, men det här är något som lät så mysigt men lärorikt. De sökte någon som kunde många språk, någon som var trevlig. Självklart skulle jag då också hjälpa till med städning, men jag vill så fruktansvärt gärna ha denna chans. Verkligen.
Så därför darrar jag när jag trycker på "skicka". Jag gör det snabbt, som när man drar bort ett plåster. Få det överstökat, inte kunna hindra mig själv från att skicka in det överhuvudtaget. Men samtidigt så naggar tankarna i bakhuvudet hela tiden: tänk om jag inte är bra nog, tänk om brevet bara är helt fel, tänk om jag kunnat göra så mycket bättre. Tänk på hur ont det kommer att göra när de säger nej.
Jag vet ju att jag är bra. Jag vet ju att jag inte borde bry mig om andra tycker det. Men just nu vill jag mest av allt bara att andra ska veta det, bekräfta mig. Som en liten prestationsprinsessa.
