Regression
Plötsligt har jag blivit så himla trött, ligger bara och gäspar på kvällarna och vill inte ens gå ut. Jag hade kunnat gå på bio igår kväll, hade kunnat gå ut och dansa och söka mig till främlingars famnar. Hade kunnat dricka mig fnittrig och kyssa fina läppar. Ändå stannade jag hemma, fylld med en lust att bara få ta det lugnt, att bara få slippa umgås med människor. Jag som alltid längtar efter att äntligen få blomma ut till sist, att få möta nytt folk. Som desperat försökt ta mig bort från soffans familjemys men nu instinktivt sökte mig tillbaka.
Igår kväll satt jag på mitt rum, läste Gardell och Goethe och vek fula och skrynkliga små origamitranor i mjukt sken, myste framför världens bästa Sherlock med mamma tätt intill och somnade snabbt. Familjevänligt, snällt, barnsligt, när jag tidigare bara velat ut och bort och sett hemmakvällar som ett misslyckande. Men nästa helg, då. Då ska jag dansa. Hångla. Känna hjärtats puls slå lite lite snabbare och fyllas av rusets vimmelkantighet.
känslan av att ha hittat en fin blogg.
hej.
sv: Åh, tack för fina tips. Har inte sett någon av dem så de hamnar direkt på Måste se-listan.
Svar: åh, tack <3
Svar: Jag tycker jag har en helt ok typ av musiksmak. Det måste ju du också ha i sådana fall. Vilket sammanträffande!
Åh vilken igenkänning, haha. Man bara väntar på att bli arton och slippa tacomys och grönsaksdipp framför Let's Dance och sen sitter man där ändå. Nästa helg, nästa helg.
