Trehundra ord från ett ömmande hjärta
Himlen är blöt och tung av snöblandat regn när jag promenerar hem i mörkret med svidande hjärta och kalla fingertoppar. Alldeles för nykter, alldeles för klartänkt. Alldeles för medveten om att jag bara har mig själv att skylla som fallit så hårt för så lite. Alldeles för medveten om att det var klart att det skulle bli såhär, men det svider lätt ändå.
På en fest igår kväll träffade jag honom äntligen igen. Sist vi sågs sov vi med kinderna tätt mot varandra, med fingrarna i varandras hår, armarna runt varandras ryggar. Andas mot hans axel, hans ben mot mitt. Nu höll han armarna runt sitt ex, lekte med hennes röda hår, höll hennes hand. Flirta flirta flirta, dansa dansa dansa, håll om. Tog med henne ut i hallens enskildhet.
Jag visste redan från början att det inte var något för evigt som gällde för oss, jag visste att det betydde mer för mig än för honom. Men det svider genom all uppgivenhet, som om hjärtat är lite skållat och bröstet lite slaget. Jag känner mig som en ful ankunge som trängts in i ett hörn, som vet att inget går att göra annat än att hoppas på dagen som svandomen kommer. Jag vill dra sig in i inbillning och villfarelse, och låtsas att det inte är över.
Ändå tänds hoppet när han ger mig en djupare hejdåkram än de andra, när hans fingrar dröjer sig kvar vid min midja när han drar ifrån. Jag greppar efter halmstrån, och jag hatar det. Så länge jag fortsätter att göra det kommer hjärtat att ömma.
Himlen är nu tung under ett tjockt molntäcke när jag sitter i gårdagens smink och med en kopp te, alldeles för medveten om att jag måste gå vidare. Alldeles för medveten om att jag inte vet hur.
