Gårdagsnatt
Jag sitter i vännens soffa med så många fina människor runt mig, människor som jag älskar och som får mig att skratta tills hjärtat expoderar och le tills smilbanden värker och fyllas av lycka så att jag bara vill att evigheten ska vara lite lite längre.
Vi dricker te, pratar om högt och lågt, dör.
De andra går hem, jag sitter kvar i Kattis soffa, tar små klunkar av mitt rykande rooiboste. Är det jobbigt att vara ensam på Valentines? undrar hon. Nej, svarar jag och minns hur svårt det var förra året och hur bitter jag var då men hur det känns ganska bra nu.
Ändå tänker jag när jag traskar hem runt tvåsnåret. På hur gärna jag skulle vilja ha något mer, hur bitterheten gnager i hjärtat ibland och hur jag kramar min kudde om nätterna och önskar att det var en viss varm rygg. På hur patetiskt närhetstörstande jag är.
Please, viskar jag ut i vinternatten, please let something happen.
