Ältandet
Innan sömnen slet mig bort från det rationella tänkte jag att nej, nu får det räcka. Nu ska han bort från mina tankar, mitt medvetande, mitt hjärta. Bort från alla ställen han bara sårar och inte bryr sig om. Klart att mitt undermedvetna inte hängde med.
Jag ignorerar honom. Hans ansikte förvrids i gråt, tårar bränner och han har aldrig förlorat behärskningen som nu, aldrig varit så sårbar.
- Varför gråter du?
- Jag lyckades inte fånga hennes uppmärksamhet.
- Vem?
Hans ögon blixtrar.
- Vem tror du?
Jag kravlar mig närmare, kysser honom, blir kysst och det är salt och blött och fult och hungrigt och bara rätt rätt rätt och han blir glad och jag blir glad och det är lycka. Men han försvinner, bort från rummet, bort från kyssen, bort från den såriga fulheten, och jag blir ensam kvar. Bönar och ber honom att stanna.
Men nej.
Inte ens i mina drömmar lämnar ältandet mig ifred.
Kommentarer
Postat av: Emma
sv: Tack så mycket!!
Postat av: Julia Alvina
Det går över. Tror jag. Hoppas jag. Men jag är inte säker. Åh. Man är ju så jäkla sårbar alltid.
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå, som en vis man sjungit allt för ofta i mina öron. Men för mig slår det alltid olika. Hm.
Du är himla bra!
Trackback
