Världen är vimmelkantig och fel men så jävla vacker ändå
Vi samlades igår kväll, ett litet antal människor och jag, i en fin liten etta mitt inne i stan med vita väggar och högt tak. Vi spelade fulmusik från en iPod som inte blivit uppdaterad sedan 2007, dansade, åt och drack. Och så startade mitt 2012.
Jag drack hastiga klunkar, försökte dansa bort honom ur mitt sinne, ur mitt minne, ur alla känslor som rev och klöste. Ändå togs han ständigt upp i konversationer av andra, och då rev det igen och tryckte bakom bröstet, som om något ville hoppa ur och rymma. Så jag dansade, försökte förtränga, försökte glömma och försökte att inte tänka.
¨
Vi gick iväg, vinglande av artificiell lycka och rus, iväg till en höjd och blickade ut över Stockholm. Raketer ven och exploderade överallt omkring oss, och jag visste. Det är något nytt som står framför mig. Det är en ny början, en ny chans, ett nytt sätt att kunna tänka och känna och vara.
¨
Jag är inte dum. Jag vet att allt inte förändras bara för att några siffror gör det. Men det är en chans för mig att äntligen kunna gå vidare. Dansa bort honom.
¨
Kommentarer
Trackback
