Rökiga silhuetter i blixtrande motljus
Rökiga silhuetter i blixtrande motljus, motljud och vi dansar i en svajig dimma som bryts av ett hundratal hungriga själar med törstande sinnen. Sökande tungor och trevande händer men vi gör ju aldrig något annat än att le och för stunden försöka stilla vad det än är som river i oss, vad det än är som sliter och drar. Just nu, just då, med kroppar som dansar sig galna med bedövat hjärnsubstans bakom beluggade pannor och långa ögonkast kan vad som helst ske, men kylan slår mot en när dörrarna öppnats och natten gör sig påmind med sumpade chanser och sönderbrända broar när ciderdimman lättar. Vill ju inget annat än att ligga i någons varma armar med en mysig skiva spelandes runt med omfamnande toner, så vad gör jag här?
Biografat
Ett par dagar senare åker jag direkt från mitt kvällspass till en annan film, tvingar med mig min syster till Rock of Ages så att vi kan dö av nostalgilycka över all musik vi lyssnade på när vi var tretton-fjorton-femton. Extemtöntig, svag story och dåligt spelad men så oerhört snygg och medryckande och åh. Den är en Mamma Mia för alla oss som någon gång fastnat i ett nitbeklätt och kajalprytt åttiotal som vi aldrig fått uppleva på riktigt, bara genom gitarriff och skrikna kärleksförklaringar. Vi går därifrån och sjunger all musik vi glömt och gömt, fram och tillbaka på en tom och ekande tunnelbanestation mitt i natten.
Saknar dig lite, tror jag
”Du, jag måste fråga dig något sen.”
”Vadå? Kan du inte fråga nu?”
”Heh, näe…”
”Borde jag bli rädd?”
”Nejdå.”
”Men kom igen då.”
”Okej. Jag tycker att du är söt och snäll och undrar om du vill gå på dejt med mig?”
Kan en vänskap någonsin bli densamma efter att frågan luftats, förväntan lyst från hans ögon och jag med ett stelt leende tackat nej? Jag tror att vi passar bättre som kompisar men finns det ens någon vänskap kvar att falla tillbaka på?
Unknown Pleasures
Blodröd vinyl på 33 RPM överröstar regnsmattret där musiken strömmar ut från små högtalare vid fönstret i mitt rum, kopplade till en kolsvart liten spelare som numera är mitt finaste köp på länge. Den vilar lugnt och stilla men kan fylla varenda törstande fiber av min kropp med Joy Division och Bon Iver och Bruce Springsteen med bara ett knapptryck och en sänkning av en sylvass nål. Det sprakar i högtalarna, jag sjunker ner i sängen med en kopp svart te, skivan snurrar vidare.
En månads tystnad kan brytas med en bildbomb, antar jag
Vad hände med bloggandet? Mer än en månad har gått utan ett enda pip från mig, utan några rader då och då om hur livet ter sig och hur hjärtat bränns och känns.
Kanske är det för att det inte bränner mer.
Kanske är det för att inget sliter tag i mig passionerat längre, att allt bara är lugnt och stabilt och inte längre ett krig av stridande känslor som forsar fram.
Kanske är det för att orden sakta dör ut precis som de aldrig borde få.
I maj var jag i Göteborg och hälsade på släkt och vänner, promenerade runt i staden och förälskade mig i hela stämningen. Insikten om att jo, det är nog hit jag vill. Stockholm är vackert ibland, men det är en hatkärlek vi delar. Vissa partier är så sköna och fagra, andra vadar i smuts och äckel. Människorna rör sig som en grå massa ibland, framstår som fjärilar andra gånger. Jag sitter som en liten mus i ett hörn och ser på, utan att veta vart jag ska vända mig eller vem jag ska bli. Maj forsade vidare, och jag satt med min vän och drack öl vid vattnet eller låg i gräset under solens strålar eller satt med katten i morgontimmarna och drack kaffe.
Sedan kom skolavslutningen. Prestationsprinsessan i mig ville bara gråta stora lyckotårar när jag fick ett diplom för utmärkta resultat i engelska och moderna språk samt kom tvåa i skolans essätävling med en uppsats jag skrev om olycklig kärlek. Den essän var något jag trodde var något av det sämsta jag skrivit, kände det som att jag bara sprang in i en vägg gång på gång utan att komma någonstans, men uppenbarligen fungerade det och gav mig 1500 kronor i stipendium. Mina betyg har blivit mycket bättre det här året jämfört med förra, som var ett jobbigt år studiemässigt och gav mig alldeles för många VG:n för min smak, men i år har jag hittalls bara fått det i Företagsekonomi A samt riskerar att få det i Svenska B, men med endast MVG:n i övrigt är jag stolt och glad över att slitet gav mig någonting. Dagen efter avslutningen packade jag och Kattis ihop oss på ett tåg och reste iväg till Småland för ett par dagars festivalande i Hultsfred.
Det var något av det mest underbara jag gjort. Att få stå där i trans till The XX, att få röja galet tills dammen yrde in i varenda öppning på kroppen till Kasabian, att få hoppa i extas till M83, stå vidögt förtrollad till Au Palais, flyta med i strömmen till Bear In Heaven. Öl från morgon till natt, mängder av musik och tältgos i massor. Det var bäst och jag längtar tillbaka något fruktansvärt.
Klockan sju på måndag morgon efter festivalens slut infann jag mig på jobbet på landstinget, förkyld efter kylan i tältet och trött efter ölen, men jobbet är så givande att det inte gör något. Midsommar kom och gick utan att vara särskilt speciellt, i och med att jag jobbade på midsommarafton och hela familjen åkte iväg ut till skärgården och lämnade mig och min syster kvar i en spöktyst förort. Vi satte oss vid vattnet och åt smålandsrullar samtidigt som jag flätade in blommor i hennes hår, promenerade lite innan vi gick hem och dog chokladdöden framför en film. Sedan var det bara att fortsätta jobba, och idag har jag min första helt lediga dag på en vecka. Känslan att kunna ligga kvar i sängen och inte behöva kliva upp halv sex var magisk på något sätt.
En alldeles för lång bildbomb efter en månads tystnad, ursäkta mig, förlåt. Jag hoppas att ni står ut om ni nu alls lyckas hitta hit efter tystnaden. Alla bilder kommer från min instagram, där jag heter moamarie om ni nu skulle känna för att följa.
Nu ska det bli bättring och bot, det lovar jag. Nu ska jag göra mig i ordning, sedan åka in till staden och köpa en vinylspelare som jag suktat efter i månader och möjligen ett par klädesplagg på det.
