drömmandet

Rökiga silhuetter i blixtrande motljus, motljud och vi dansar i en svajig dimma som bryts av ett hundratal hungriga själar med törstande sinnen. Sökande tungor och trevande händer men vi gör ju aldrig något annat än att le och för stunden försöka stilla vad det än är som river i oss, vad det än är som sliter och drar. Just nu, just då, med kroppar som dansar sig galna med bedövat hjärnsubstans bakom beluggade pannor och långa ögonkast kan vad som helst ske, men kylan slår mot en när dörrarna öppnats och natten gör sig påmind med sumpade chanser och sönderbrända broar när ciderdimman lättar. Vill ju inget annat än att ligga i någons varma armar med en mysig skiva spelandes runt med omfamnande toner, så vad gör jag här?