Cider, choklad och låt mig förmultna nu, låt mig svimma
Är alldeles för full, alla har gått hem och ciderburkarna är undanstädade och natten i vinglasen bortdiskad, men världen simmar i min hjärna, vinet dunkar i mitt blod. Det trycker. Jag träffar honom för första gången på en och en halv månad, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte rispade lite på mitt noggrant omplåstrade hjärta. Min hjärna förstår. Hjärtat har kanske inte hängt med helt och hållet. Jag är inte kär, så pass mycket vett har jag, men jag är fortfarande attraherad och minnet av hans armar kring mina kryper plötsligt i min kropp och jag undviker hans blick.
Vännerna gör en spellista som de glatt döper till PARTYYYYYY!!!!! och jag avskyr varenda låt i den men jag dansar på ändå, dansar bort världen som plötsligt tränger sig på. Mina ögon fastnar i hans och det jag känner är en bråkdel av det jag kände förr, men det rispar lätt med nedfilade naglar och hotar att riva upp.
Hans hejdåkram är djup och jag hatar att jag saknat den så, hatar att jag längtat efter den även nu när mitt hjärta kanske inte slår lika hårt. Hatar att jag trycker mig närmare.
Men imorgon ska jag gå med Fanny och se Jonathan Johansson, dö i insikten att jag behöver dig. Det blir fint. Då ska jag inte låta mig själv förmultna bland lakanen i cider och choklad och gamla minnen som bäst hör hemma i ett litet förträngt hörn.
