En alldeles för lång text om att vara din vän en fredagskväll
Jag dyker upp vid din port runt halv sju. Du öppnar med ett lättat leende, din svarta lugg hängande och svängande strax över dina ljusa ögon. En snabb kram, jag hälsar på din mamma och syster som jag sett så mänga gånger att de känns nästan som en andra familj. Ser sorgen i din mammas ögon, det rivande från att cancern segrade över din mormor för ett par hemska dagar sedan. Vi ställer oss i köket och över köksbrädan säger du i låg röst att du mår okej, att måndagen och tisdagen var värst, men att din mamma har en låg dag idag. Hon håller upp fasaden rätt bra ändå, där hon sitter i soffan med din systers klarrödhåriga huvud bredvid sitt eget och Jurassic Park på TV.
Vi rör ihop vetemjöl och vatten, hackar salladslök och river ingefära. Dumplings ska det bli, men för tillfället lyssnar vi mest bara på Joy Division och Depeche Mode och åttiotalshits på hög volym samtidigt som vi sakta hackar och kavlar och steker. Du säger glatt att du hittat en koppling mellan mitt indielyssnande och ditt punkvurmande i Joy Division, att du kollat upp deras musikhistoria och sett att deras tidiga dagar i Manchester tog sitt avstamp i punken. Du vet detta, men du har missat helt att Ian Curtis tagit sitt liv och konstaterar besviket att det alltså inte går att se dem live någon gång som du hoppats. Jag skrattar lite, kallar dig söt – ditt vanliga smeknamn för mig när jag säger något naivt eller inte vet vad skillnaden mellan jibbare och gibbare är.
Så här har det varit sedan sjuan, ända sedan du var en liten Green Day- och mangaälskande beluggad och långhårig blondin som gillade att klä sig i rutiga, korta kjolar och uppklippta t-shirts och målade spindelnät från ögonen. Ända sedan jag var en rädd liten trettonåring i en ny stad med nya sociala koder, skrämd av att tidigare ha blivit utfryst och nu äntrade en självvald exil. Ända sedan vi förenades där någonstans längs utkanten. Vi hade hemkunskap tillsammans, och jag tror att det var där någonstans som vi började klänga oss mot varandra, använda varandra som livbojar i en ung tonårsvärld där vi båda kände att vi bara var helt fel.
Små knyten tar form, och medan vi ångsteker dem står vi och sommarpeppar och Hultsfredspeppar. Jag berättar att Slash kommer dit, och du blir glad trots att mina ord för att beskriva detta är något i stil med ”Jomen vänta, de bokade nån som du gillar tidigare i veckan, alltså… han som spelar gitarr… eh… har top hat? Rock?” Du förstår genom mina ummmande, och jag är så himla glad för att jag har dig.
I åttan klippte du av dig håret och färgade det mörkt, lekte med färger, klädde dig i svart. Jag stod bredvid och hejade på. Du drogs till metal och pop, jag lyssnade på mina föräldrars musik och fin gammal åttiotalsrock. Vi stod tillsammans och såg ner på alla människor som vi omgavs av som tycktes ha tappat den där förmågan att tänka själva. Du vet, de där människorna som bara stod och skränade i korridorerna. Fjortistjejerna som trängde ihop sig inne på den minimala skoltoaletten för att kleta på mer lager alldeles för mörk foundation och skrev Sofii <3 Millaah med spritpenna på väggen samtidigt om de sprejade på mer parfym och hårsprej. Fjortiskillarna som glatt skröt om hur mycket bärs de skulle häva i sig nästa helg och viskade fitta när man gick förbi, som solade i blinkningar från unga och mascaratunga ögonfransar.
Våra små dumplings är färdiga. De du har vikt ihop har fina kanter, är vackra och jämna. De jag har vikt är ojämna och har spruckit på vissa ställen. Vi sätter oss framför en film som vi inte tittar på riktigt, din pojkvän sedan ett och ett halvt år tillbaka knackar på lägenhetsdörren och jag älskar hur du älskar honom. Vi äter dumplings tills vi är så mätta att vi exploderar, du gosar med din man, som du kallar honom trots att ni bara är sjutton och arton, och frid råder till det monotona surrandet av en film som ingen av oss riktigt ser. Jag försöker att hjälpa dig att fläta in färgglada dreads i ditt hår, men det blir så fruktansvärt och du tar ut dem efter att jag gått hem.
Jag sitter kvar ett litet tag, tills jag känner att det är dags att gå hem. Jag klär mig i lager på lager med varma kläder, stiger ut i den kalla marsnatten och medan min fotsteg slår mot gatan tänker jag på vilken helvetisk tur jag hade som fick dig som vän. Som fick turen att ha någon att dricka te och diskutera filosofi med. Som fick nöjet att hitta precis rätt person att sitta och skvallra och göra dumplings med trots att det tar flera timmar.
Fina du.
