3 maj 2012
Febriga ångestridna drömmar som fångar mig mellan kraftiga skakningar av köld och tårar och värmesvallningar, feberdrömmar om revolution i hjärta och själ och samhälle. Snor blandas med sjukdomens förakt på min huvudkudde, jag vrider och vänder mig och gnyr och hatar mig själv för att jag tål så lite. Det är bara lite feber, det är bara lite ångest, det är bara en massa misslyckanden som rasar runt omkring mig.
Mitt i allt känner jag plötsligt att jag saknar dig.
"Mitt i allt känner jag plötsligt att jag saknar dig.
Helvete."
den meningen slog mig i bröstet på ett igenkännande sätt och tack så hemskt mycket för din fina kommentar!
åh. himla, himla fint skrivet.
sv: tack, vad glad jag blir! jag har enbart fäst dem med tejp i taket faktiskt.
nu ger jag mig modet till.
har under en tid läst din blogg, men har tidigare inte vågat knappa ihop en kommentar. men kan inte hålla mig längre. gillar verkligen din blogg, dina inlägg och bilder är underbara.
