Det här är nog min stad, tror jag
Tristessen omsluter mig och orden bestämmer sig för att nu, just nu, är en bra tid att lämna mig. Inget går att plita ner, inga tankar som snurrar runt huvudet går att krysta fram i min lilla svarta Moleskine förutom just hoppet att skrivkrampen kanske kan få släppa snart, snälla. Jag drunknar i plugg och spända axlar och uppgivenhet, men snart, snart så är det över.
Jag har flytt västerut, går runt på Göteborgs gator och njuter. Dricker en kopp kaffe med folk som jag bara haft internetkontakt med, får utstå jobbiga kommentarer om att ”Du säger att det inte är nån dejt, men det kanske säger klick!” och ”Lyssna inte om han föreslår att ni ska gå hem till honom!” från mormor så undviker därför att avslöja att min kompis är tio år äldre, skäggig och att våra skämt alla handlar kring våldtäktsdroger. Sitter i källaren med kusiner och syster och diskuterar livet över starkt rosa nyponte och starka skratt, får champagne och vitt vin och räkmackor utan räkor. Nu försöker jag lista ut hur jag ska ta mig till Brunnsparken för en träff i eftermiddag och hoppas mest bara att det inte ska börja regna igen.
När jag sitter på bussen med solen skinandes genom fönstret på fredagseftermiddagen med en vacker pojke på sätet framför och göteborgskt färgad röst på busspeakern som ropar ut hållplatserna till skillnad från den kliniskt rena rösten i Stockholm blir jag mer övertygad än någonsin om att det här är min stad, att det är hit jag måste flytta om ett år eller två för att studera och leva ett litet tag.
