Glittra nu då
The hills are alive with celibate cries
Jag virvlar runt till ljudet av The Smiths och Joy Division samtidigt som solen kikar in genom fönstren. Snart ska jag ut och promenera genom vårvädret med min finaste vän. Jag tumblar för första gången på flera månader, ritar för första gången på ännu längre och börjar så smått kunna skriva igen.
Då och då, just nu, känner jag mig bara borttappad. Det är som att jag inte längre vet vem jag är eller vad jag har för riktning på mitt liv. Jag vet ju vart jag vill, klart och tydligt: juridikstudier, framgångsrikt jobb, träffa någon att spendera livet med och två barn i en fin förort. Men just nu? Innan var ju det jag gjorde bara att vara olyckligt förälskad och besatt i någon som inte ville ha mig på riktigt, men nu när jag inte är det är det längre så vet jag inte vad det är meningen att jag ska tänka på.
Mina klasskompisar ser mig som hjärtlös och känslokall, när sanningen är att jag känner alldeles för lätt, blir alldeles för fäst alldeles för fort och blir alldeles för olycklig när det inte funkar riktigt så. Därför är jag livrädd för att jag redan tänker på den brunögde musikern i min engelskaklass lite för mycket, för att jag tänker på hur han ser till att sätta sig bredvid mig och och hur hans elektriska ögon dras mot mig mycket oftare än någon annan. Jag är livrädd, för jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer falla för hårt för alldeles för lite, jag kommer känna alldeles för starkt och bli alldeles för knäckt när det inte fungerar.
Kanske kan det gå ändå, trots rädslan. Kanske hittar jag någon som jag bara känner mig helt trygg med och inte måste gå runt och vakta mitt brända hjärta för. Kanske. Men för tillfället kallar bara den tidiga vårkvällen och en vän.
Har knappt någon koll
Idag är jag trött, har varit på Dramaten och sett Den girige, försöker förbereda mig mentalt inför morgondagen då jag verkligen verkligen verkligen hoppas på att få jobba på badplatsen som ringt. Jag sitter i en stor grå kofta som min mormor precis har stickat klart och dricker örtte.
Jag har blivit analfabet och lider av skrivkramp så svår att det tar emot i bröstet varje gång jag försöker plita ner bokstäver i någon slags mening. I förrgår öppnade jag min dagbok för första gången på hela månaden, fick ner en halv sida, gav upp. När jag är olycklig blir jag lycklig av att skriva, när jag är lycklig kan jag inte skriva eftersom jag inte ahr något att skriva om, när . jag inte kan skriva blir jag olycklig men kan inte ens skriva för att häva det. Det är en ondskefull cirkel.
Jag är fast.
Kanske är tillbaka nu igen på något sätt
Sitter i min säng, sörjer redan avsaknaden av påsklov och lata dagar. Ville bara fortsätta vandra som en sömnig zombie under vårljus oh som en glittrande varelse på nattens fester, men livet har kommit emellan än en gång och tvingat iväg mig till pluggande.
Jag har tillbringat lovet i Norrland, med fina farmor och farfar. Jag träffade gamla konfakompisar som jag inte sett på två år, köpte mörkblå klänningar och mörkröda läppstift och gick omkring i en stor randig tröja och svarta strumpbyxor mest varje dag. Ströläst i tidningar, strölevt i sängen och på fina restaurangmiddagar för åttioårsfirande. Små koppar kaffe, stora kuddar och evigt liv i drömmarna.
Klart att det inte fick vara. Måndagen kom och ryckte upp mig ur dvalan igen.
Fastnar i fällorna och förbannar våra febriga hjärtan
Min hjärna virrar runt, hög på koffein och tonårsblod och liv, längtar bort, längtar fram, längtar med rå styrka efter något som jag inte vet vad det är men som hotar att riva upp min tillvaro som en barnahand genom spindelnät. Det virrar, jag stirrar rastlöst, this is your brain on drugs.
Is i vattenglas och i hjärta, rykande hett kaffe på tunga och själ, vita bönor och ostsmörgåsar och choklad som smälter bakom tänderna.
Jag skriver svenskaessäer om olycklig kärlek, försöker hitta tonen som svävar mellan vetenskaplig visshet och poetisk filosofi men misslyckas brutalt och sörjer det fina betyget som nu kommer fara ut genom fönstret.
Men visst kan jag sitta i köket där The Cure spelas på radion och förtränga hur allt gå åt helvete och står stilla? Visst kan jag få glömma bort hur framtiden hägrar allt längre bort och få drömma om den annalkande sommaren medan snön yr utanför fönstret? Koffeinchocker och sockerbomber, jag fastnar, står still men snart så, snart kan det bara bli bättre.
Och i natt, du måste tvinga mig ut, och jag ska bara följa dig, jag behöver dig
Såg Jonathan Johansson på Strand igår och det var fint och jag är lycklig okej hejdå.
