drömmandet

Han röker och talar filosofi, skjuter upp glasögonen som hakat ner en aning. Kant och Nietzche och Descartes, och fatta hur djupt historien sträckt sig? Romanidéer läggs fram allt eftersom cigarett efter cigarett tänds i hans darrande händer, kopp efter kopp med kaffe dricks på en uteservering efter en visning av staden som jag förälskar mig i.

Tristessen omsluter mig och orden bestämmer sig för att nu, just nu, är en bra tid att lämna mig. Inget går att plita ner, inga tankar som snurrar runt huvudet går att krysta fram i min lilla svarta Moleskine förutom just hoppet att skrivkrampen kanske kan få släppa snart, snälla. Jag drunknar i plugg och spända axlar och uppgivenhet, men snart, snart så är det över.

Jag har flytt västerut, går runt på Göteborgs gator och njuter. Dricker en kopp kaffe med folk som jag bara haft internetkontakt med, får utstå jobbiga kommentarer om att ”Du säger att det inte är nån dejt, men det kanske säger klick!” och ”Lyssna inte om han föreslår att ni ska gå hem till honom!” från mormor så undviker därför att avslöja att min kompis är tio år äldre, skäggig och att våra skämt alla handlar kring våldtäktsdroger. Sitter i källaren med kusiner och syster och diskuterar livet över starkt rosa nyponte och starka skratt, får champagne och vitt vin och räkmackor utan räkor. Nu försöker jag lista ut hur jag ska ta mig till Brunnsparken för en träff i eftermiddag och hoppas mest bara att det inte ska börja regna igen.

När jag sitter på bussen med solen skinandes genom fönstret på fredagseftermiddagen med en vacker pojke på sätet framför och göteborgskt färgad röst på busspeakern som ropar ut hållplatserna till skillnad från den kliniskt rena rösten i Stockholm blir jag mer övertygad än någonsin om att det här är min stad, att det är hit jag måste flytta om ett år eller två för att studera och leva ett litet tag.

Febriga ångestridna drömmar som fångar mig mellan kraftiga skakningar av köld och tårar och värmesvallningar, feberdrömmar om revolution i hjärta och själ och samhälle. Snor blandas med sjukdomens förakt på min huvudkudde, jag vrider och vänder mig och gnyr och hatar mig själv för att jag tål så lite. Det är bara lite feber, det är bara lite ångest, det är bara en massa misslyckanden som rasar runt omkring mig.

Mitt i allt känner jag plötsligt att jag saknar dig.

Glitterliner som svepts över ögonlocken och fastnat i en plattad lugg och mörka ögonfransar, öl och cider som svepts in i fnitter. Jag är full och glad och snurrig och hånglar mig in i maj månad på en parkfilt med en främling med mjukt hår, fnittrar mig in i sommarvärme med Katarina och skriker glatt i mörkret med Sara, Elsa, Frida. Fyllepommes, ge mig salt mot tungan och peppar i hjärtat där vi plötsligt sitter i en källare på Fridhemsplan och varvar Joy Division med dubstep och tuggummipop.

Men nu, älskling, snurrar vi vidare.