drömmandet

Sitter hemma med en stor kopp te som doftar som Ahlgrens bilar. Det är rooiboste med smak av blåbär och vanilj som virvlar runt och fyller mina näsborrar med en ljuvlig arom. En brasa sprakar i vardagsummet bakom mig och sprider värme genom huset som plötsligt har blivit så kallt.

Jag försöker återhämta mig från den elektriska stöten jag fick av ett par stora, chokladbruna ögon som tittade rätt in i mina. Ni vet när man försöker säga något men allt man kan tänka är åh vackra ögon vackra ögon helvete vackra ögon? Och allt man skulle säga bara blir ett upprepande av det man tidigare sagt i en hemsk och dålig och nervös ordning men man är glad ändå bara för att de ögonen tittar rätt in i ens egna? Där någonstans befann jag mig. Känner inte ens killen trots att vi går på samma engelsklektioner och har gjort det ända sedan höstterminen, men jag skulle vilja lära känna. Lockig musiker. Med chokladbruna ögon. Alltså.

I lördags var jag på fest. Ni vet, en sådan där riktigt stor fest där man knappt känner någon. Ett fåtal ytliga bekanta som höll i den, ett extremt stort antal som jag inte kände överhuvudtaget.

Jag önskar verkligen att jag kunde vara en sådan där som smälte in i hur stora sammanhang som helst och njöt av det till fullo. Istället stod jag där, stel och tyst med en ciderburk i handen och påmindes om hur jag inte vet hur man beter sig runt en massa folk jag inte känner.

Det är en sådan fruktansvärd lättnad när jag verkligen känner nu hur vad det än var som grep tag i mig och drog ner mig i flera månaders tid nu är över. Jag är över honom nu, sedan någon vecka tillbaka. Jag är på väg vidare.

Och jag älskar det.

Jag dyker upp vid din port runt halv sju. Du öppnar med ett lättat leende, din svarta lugg hängande och svängande strax över dina ljusa ögon. En snabb kram, jag hälsar på din mamma och syster som jag sett så mänga gånger att de känns nästan som en andra familj. Ser sorgen i din mammas ögon, det rivande från att cancern segrade över din mormor för ett par hemska dagar sedan. Vi ställer oss i köket och över köksbrädan säger du i låg röst att du mår okej, att måndagen och tisdagen var värst, men att din mamma har en låg dag idag. Hon håller upp fasaden rätt bra ändå, där hon sitter i soffan med din systers klarrödhåriga huvud bredvid sitt eget och Jurassic Park på TV.

Vi rör ihop vetemjöl och vatten, hackar salladslök och river ingefära. Dumplings ska det bli, men för tillfället lyssnar vi mest bara på Joy Division och Depeche Mode och åttiotalshits på hög volym samtidigt som vi sakta hackar och kavlar och steker. Du säger glatt att du hittat en koppling mellan mitt indielyssnande och ditt punkvurmande i Joy Division, att du kollat upp deras musikhistoria och sett att deras tidiga dagar i Manchester tog sitt avstamp i punken. Du vet detta, men du har missat helt att Ian Curtis tagit sitt liv och konstaterar besviket att det alltså inte går att se dem live någon gång som du hoppats. Jag skrattar lite, kallar dig söt – ditt vanliga smeknamn för mig när jag säger något naivt eller inte vet vad skillnaden mellan jibbare och gibbare är.

Så här har det varit sedan sjuan, ända sedan du var en liten Green Day- och mangaälskande beluggad och långhårig blondin som gillade att klä sig i rutiga, korta kjolar och uppklippta t-shirts och målade spindelnät från ögonen. Ända sedan jag var en rädd liten trettonåring i en ny stad med nya sociala koder, skrämd av att tidigare ha blivit utfryst och nu äntrade en självvald exil. Ända sedan vi förenades där någonstans längs utkanten. Vi hade hemkunskap tillsammans, och jag tror att det var där någonstans som vi började klänga oss mot varandra, använda varandra som livbojar i en ung tonårsvärld där vi båda kände att vi bara var helt fel.

Små knyten tar form, och medan vi ångsteker dem står vi och sommarpeppar och Hultsfredspeppar. Jag berättar att Slash kommer dit, och du blir glad trots att mina ord för att beskriva detta är något i stil med ”Jomen vänta, de bokade nån som du gillar tidigare i veckan, alltså… han som spelar gitarr… eh… har top hat? Rock?” Du förstår genom mina ummmande, och jag är så himla glad för att jag har dig.

I åttan klippte du av dig håret och färgade det mörkt, lekte med färger, klädde dig i svart. Jag stod bredvid och hejade på. Du drogs till metal och pop, jag lyssnade på mina föräldrars musik och fin gammal åttiotalsrock. Vi stod tillsammans och såg ner på alla människor som vi omgavs av som tycktes ha tappat den där förmågan att tänka själva. Du vet, de där människorna som bara stod och skränade i korridorerna. Fjortistjejerna som trängde ihop sig inne på den minimala skoltoaletten för att kleta på mer lager alldeles för mörk foundation och skrev Sofii <3 Millaah med spritpenna på väggen samtidigt om de sprejade på mer parfym och hårsprej. Fjortiskillarna som glatt skröt om hur mycket bärs de skulle häva i sig nästa helg och viskade fitta när man gick förbi, som solade i blinkningar från unga och mascaratunga ögonfransar.

Våra små dumplings är färdiga. De du har vikt ihop har fina kanter, är vackra och jämna. De jag har vikt är ojämna och har spruckit på vissa ställen. Vi sätter oss framför en film som vi inte tittar på riktigt, din pojkvän sedan ett och ett halvt år tillbaka knackar på lägenhetsdörren och jag älskar hur du älskar honom. Vi äter dumplings tills vi är så mätta att vi exploderar, du gosar med din man, som du kallar honom trots att ni bara är sjutton och arton, och frid råder till det monotona surrandet av en film som ingen av oss riktigt ser. Jag försöker att hjälpa dig att fläta in färgglada dreads i ditt hår, men det blir så fruktansvärt och du tar ut dem efter att jag gått hem.

Jag sitter kvar ett litet tag, tills jag känner att det är dags att gå hem. Jag klär mig i lager på lager med varma kläder, stiger ut i den kalla marsnatten och medan min fotsteg slår mot gatan tänker jag på vilken helvetisk tur jag hade som fick dig som vän. Som fick turen att ha någon att dricka te och diskutera filosofi med. Som fick nöjet att hitta precis rätt person att sitta och skvallra och göra dumplings med trots att det tar flera timmar.
Fina du.

Det närmar sig slutet av terminen och alla stora uppsatser hopar sig och läggs på hög i mina tankar. Jag har planerat in i min kalender när allt ska göras, ändå lyckas jag strunta i allt och tittar bara på Svenska dialektmysterier, Babel och Kobra på SVT Play. Jag tänker att jag ska vara duktig, men fastnar framför annat. Jag tänker att jag ska somna tidigt, men sitter i min säng och sittdansar till gladtöntig och klyschig latinopop tills klockan är alldeles för sent. Jag tänker att jag ska se till att skriva, ändå har jag lagt ner pennan och känner mig barskrapad på idéer. Jag dricker bara te och skriver inledningar till dåliga noveller, men inget kommer av det eftersom min kreativitet har krälat in i ett mörkt litet hörn och självdött.

Till och med min Moleskine-dagbok, som jag skrev i varje molnig frukostmorgon eller i kollektivtrafiken eller bara så fort jag fick tillfälle, lämnas nu orörd i en väskficka. De häftiga känslorna och svängningarna har lagt sig för tillfället, och även om det är skönt på ett enkelt och stabilt sätt innebär det att jag inte längre har någonting att skriva om.

Vad hemskt det är, egentligen, att skiftningarna och pendlandet som sårat mig så djupt ändå har varit min enda lilla förtrollande musa. När man mår rätt så bra igen, vad måste man då få skriva av sig? Även om det blev repetitivt och jobbigt för er att se hur patetiskt jag klängde mig fast vid känslor som jag nu äntligen börjat ta mig vidare från så var det ändå åtminstone något som hände i mitt liv att skriva om.

Jag skriver ju seriöst en text om att jag inte har något att skriva om. På den nivån är det.

Det var den där gången när det barnsligt värmdes av komplimanger från en snäll pojke lika liten som jag, och jag undrade när han flyttat iväg och mitt hjärta sjunkit om det var det här som kallades kärlek.

Det var den där gången då det tioårigt och glatt lekbråkade med min bästis om vem som gillade en annan pojke mest och fnissade fram små kärlekshistorier på skoltoaletten, och jag undrade om det kanske inte direkt var det här folk menade.

Det var den där gången då det naivt hamrade hårt för ett blondhövdat mellanting mellan man och pojke, och när jag väl förstått att det bara var ett spel undrade jag om den där beryktade kärleken ens fanns på riktigt.

Det var den där gången när det förvirrat fladdrade för en flicka med långa kolsvarta lockar och djupt bruna ögon inramade av kajal, och jag undrade om det kanske bara var en illusion.

Det var den där gången när jag gick på en glittrig väg hemåt efter att ha lekt med mina fingrar i hans hår och känt det banka lite mer intensivt än det borde och svor för mig själv in i den tomma natten därför att fan, den fanns tydligen på riktigt, och helvete, den hade tydligen utsatt mig för fel person.

Det är söndag och pluggdag, jag skriver att göra-listor med trubbiga blyertspennor, markerar hejvilt i en dikt och försöker analysera orden. Försöker sätta lösryckta tankar om välgenomtänkta och välvalda Ginsberg-ord i någon slags enkel och förståelig analytisk text men kommer enbart fram med fragment i form av små pilar hit och dit och små nyckelord här och var. Kommersialism, sexualitet, nutid och dåtid och identitet.

-- and you, García Lorca, what were you doing down by the watermelons?

Är det okej om jag bara står med hakan nere ett tag tills jag kommit över chocken av hur jävla vacker du är?
PS det tar nog mer tid än ett LITET tag…

Det var allt han behövde skriva för att hela min stabilitet skulle ruckas. En liten kommentar på min nya profilbild som fick mig totalt ur balans, som öppnade en strid flod av känslor som jag noggrant försökt att hålla i kontroll. Jag flög in i ett raserianfall, jag som annars brukar vara den lugnaste lilla människa som går att hitta.

Han hade ingen jävla rätt att kalla mig vacker, inte när jag precis gett upp hoppet. Han har ingen rätt att tända det igen. Han har ingen rätt att låta mig än en gång undra vad i helvete som händer för att sedan falla handlöst in i besvikelse igen.

Orden också. Chocken.

När han gjorde det rätt tydligt att han inte ville ha mig genom att hålla på med sitt ex kände jag mig mest bara uppgiven, inte uppriven. Jag ställde mig framför spegeln och kände att för att kunna få bort honom behövde jag förändring, så jag plockade upp saxen och klippte fram en lång raklugg utan att tänka efter, kände att det var första sättet att få något nytt. Då tycker han plötsligt att jag är vacker, när jag är mitt uppe i processen att komma över någon som inte ville ha mig. Då kom upprivenheten fram.

Jag vet att jag tjatar på om honom alldeles för ofta. Jag vet att ni snart kommer att spy på denna för er okända människa som jag hängt upp mig på. Men Calleth you, cometh I sjöng Ola Salo en gång i tiden, och jag börjar förstå hur i helvete det går till. Det suger. Men man är beroende. Allt som krävs är en liten vink, så är man där igen.

Fan.

Åre – Stockholm, sju timmar, vagn åtta. Så ser min dag ut just nu. Uppbäddat med en laddad dator och öppet Word-dokument och äggmacka i ryggsäcken. Böcker, tidningar, min bästa spellista i öronen. Bort från fjällvärlden, in till staden där jag nog hör hemma trots att den kan vara kall och grå.

Medan snön lämnas bakom mig i snabb takt så börjar jag av någon anledning tänka på det hopplöst patetiska virrvarr som kallas mitt kärleksliv. Åh. Önskar att jag inte gjorde det. Det finns inget roligt att hämta där. Inte så jättemycket sorgligt heller. Det finns knappt något att tala om överhuvudtaget.

Jag är arton år gammal och jag har aldrig varit lyckligt kär.

Min första kyss var en äcklig historia när jag var sexton år och kände att jag nog skulle dö om jag fyllde sjutton och var okysst, så jag lät någon äcklig finnig kille trycka sin tunga in i min mun medan jag mest bara undrade varför jag ens höll på. Alla mina kyssar hittills har varit sorgliga dansgolvshistorier med pojkar jag egentligen inte gillat alls eller med diverse människor i dryckesspel. Fester där ingen betytt något.

De enda som gillar mig så är de jag knappt gillar alls.
De enda jag gillar så är de som knappt bryr sig om mig.

Jag har aldrig haft ett förhållande, aldrig haft någon slags besvarad känsla vad jag vet om. Förutom i femman då, när jag vet att pojken jag gillade då gillade mig tillbaka men som inget hände med eftersom vi helt enkelt var för små och man inte gjorde så på den skola som vi gick på. Men helvete vad femman inte hade räknats ändå.

Jag har väl egentligen bara mig själv att skylla. Måste sluta falla för vänner som bara ser mig som just vänner trots flörtande, måste börja komma ut och flörta själv. Måste sluta dra mig in i ett skal. Måste sluta hångla med personer som mest bara äcklar mig.

Jag var ledsen.

Jag var ledsen och arg och besviken på mig själv för att jag fallit för honom, ledsen och arg och på besviken på honom för att det inte betytt något alls, ledsen och arg och besviken på livet för att det alltid slutar såhär, med att jag övertolkar signaler från pojkar som inte bryr sig och lämnar mig ensam kvar till sist.

Så ja. Jag var ledsen. Men vet ni vad?

Det börjar redan kännas bättre.

Himlen är blöt och tung av snöblandat regn när jag promenerar hem i mörkret med svidande hjärta och kalla fingertoppar. Alldeles för nykter, alldeles för klartänkt. Alldeles för medveten om att jag bara har mig själv att skylla som fallit så hårt för så lite. Alldeles för medveten om att det var klart att det skulle bli såhär, men det svider lätt ändå.

På en fest igår kväll träffade jag honom äntligen igen. Sist vi sågs sov vi med kinderna tätt mot varandra, med fingrarna i varandras hår, armarna runt varandras ryggar. Andas mot hans axel, hans ben mot mitt. Nu höll han armarna runt sitt ex, lekte med hennes röda hår, höll hennes hand. Flirta flirta flirta, dansa dansa dansa, håll om. Tog med henne ut i hallens enskildhet.

Jag visste redan från början att det inte var något för evigt som gällde för oss, jag visste att det betydde mer för mig än för honom. Men det svider genom all uppgivenhet, som om hjärtat är lite skållat och bröstet lite slaget. Jag känner mig som en ful ankunge som trängts in i ett hörn, som vet att inget går att göra annat än att hoppas på dagen som svandomen kommer. Jag vill dra sig in i inbillning och villfarelse, och låtsas att det inte är över.

Ändå tänds hoppet när han ger mig en djupare hejdåkram än de andra, när hans fingrar dröjer sig kvar vid min midja när han drar ifrån. Jag greppar efter halmstrån, och jag hatar det. Så länge jag fortsätter att göra det kommer hjärtat att ömma.

Himlen är nu tung under ett tjockt molntäcke när jag sitter i gårdagens smink och med en kopp te, alldeles för medveten om att jag måste gå vidare. Alldeles för medveten om att jag inte vet hur.

Morgonteet gör sitt bästa för att tända lite liv i denna zombiekropp men när huvudet bara faller sakta mot tangentbordet, fingrarna är stela och vägrar lyda mig så snabbt som de borde och ögonlocken blir tyngre och tyngre krävs det en hjälteinsats av koffeinet. Väck mig ur denna dvala, öppna mina ögon. Låt mig få se lite skimmer.

Skickar iväg orden Hej snälla take me out tonight darling, vill dansa! med en förhoppning om att få höra dånande i öronen och känna mjuka kroppar, mjuka läppar, dansa tills hjärtat gör lyckoskutt i en svajig rusdimma. Mörka ögon och stumma blickar, viskningar som ger rysningar i ryggraden. Musik som bara gör allt rätt, steg som lockar mig bort från vardagsgrått och in i något mer.

Ge mig livet åter, om så med te eller med dans. Vill bara leva lite.