drömmandet

En liten stund är allt bara stilla. 

Gruset knastrar när jag går över skolgården med kaffekopp i handen, solen skiner plötsligt lite starkare. Ingen annan är ute. Vinden slutar blåsa. Nästan total tystnad, bara ljudet av mina skor mot småsten. Jag vänder ansiktet mot solen, borrar in mig i jackan, dricker kaffe sakta där jag går. 

Vinden börjar blåsa hårdare, solen går i moln och ögonblicket är över. 

 

Ibland avskyr jag den här staden. 
  Jag tänker på smutsen, på trånga gator med äckliga människor, på snorkigheter med fashionabla väskor blandat med en tragisk fattigdom som sover i tunnelbanegångar. Jag kollar på klubbarna men herregud, är bara arton år men känner mig redan för gammal för dessa ställen med folk som dränker sig i hårgel som jag trodde hade dött ut för sisådär fem år sedan, men tydligen inte. 
  Jag tänker på en stad som är segregerad utav bara helvete, med allt vad det innebär, ett ställe som gör mig fången och fast och som bara har ett fult universitet att erbjuda och jag vet att jag måste flytta härifrån. 

 

Sedan vandrar jag runt på Riddarholmen, spatserar i Gamla stan och fikar på Café String på Söder och vet att en liten bit av mitt hjärta alltid kommer att värmas av Stockholm. 

"Det är sjukt länge sen sist vi sågs," säger han och söker min blick. "Typ aslänge sen."

Ja. 

Och vems fel är det?

När ingen vill ha mig gråter jag om nätterna ibland. När jag inte har någon undrar jag varför jag är så hopplöst ensam. Jag förbannar min tomma säng, önskar mig pussar på kinden och varma andetag mot min skuldra. Jag tittar på mina vänner och deras sammankopplade händer, deras leenden, deras kyssar i min hall sena fyllenätter. Jag tittar runt mig själv och möts av ingenting. Jag har ingenting, har ingen, och längtar. 

När någon vill ha mig flyr jag hals över huvud. 

 

När någon vill ha mig känner jag mig trängd och kvävd, dignar förtryckt under krav som inte väger tyngre än att svara på sms som kommer för ofta. Jag orkar inte med det. De fyller i luckorna i allt jag inte säger och skapar en bild av mig som inte är jag och jag kan inte leva upp till den. 

Därför plingar min telefon inte till längre. 

 

 

 

Hösten glider in i oktober och jag antar att det är dags att inse att allt det här är på riktigt igen. Det är rykande tekoppar över levande ljus och leenden i tjocka stickade myströjor, filmer nergosad i fem filtar och alldles för mycket rödvinsblod som rusar genom ådrorna sena glittrande nätter. 

Jag har börjat dejta igen och saker börjar kännas igen, men ingen känns rätt och jag undrar om det är mig det är fel på eller om det bara är världen som gör sig påmind. Det där med att bli ägd och kontrollerad; jag känner mig trängd efter mindre än två veckor och flyr hals över huvud. Jag vet inte ens om jag kan det där med kärlek längre. Jag vet inte om jag någonsin vetat. 

Nu vill jag ha vackra klänningar och kjolar och nya läppstift, kasta upp håret i lösa knutar, gosa in mig i alldeles för stora tjocktröjor och somna i någons famn.